Måltiden... det ultimata mötet

Jag träffade en mycket intressant kvinna på mässan i Kista häromdagen. Hon arbetade för Missionskyrkan och vi kom att tala om måltidens betydelse för ett möte. Historiskt sett finns det enormt många berömda måltider som man relaterar till. Dramatiska möten där någon blivit förgiftad. En annan middag där någon blir förälskad, Jesus sista måltid med sina lärjungar osv.

Måltiden är ju egentligen alltid ett möte... oavsett om man äter själv eller om man äter en Nobellmiddag i Stadshuset.
Oavsett måltid, precis som ett konferensmöte, så handlar utgången och upplevelsen väldigt mycket om hur väl förberett det är. Är det kärleksfullt tillagat så blir sannolikt upplevelsen bättre än utan kärlek. Måltiden har något för alla sinnen: Dofter, smaker, synintryck, ljudintryck, känslomässiga intryck. Att samtala runt ett bord med ett glas i handen eller kanske en bara en kaffekopp, kan ge dig lite extra trygghet att våga prata. Måltiden blir ett komplement om det skulle råka bli lite tyst. Då kan man alltid prata om maten eller vinet.
Mitt möte i Kista fick mig att reflektera över hur jag i min familj använder måltiden som en mötesplats..... Mitt inre svar var: Det här kan jag, och vi bli bättre på. Mer kärlek i maten och utnyttja våra måltider till att ge beröm, till att planera morgondagen eller nästa veckas händelser. Nu ska jag slå ihop datorn för idag och åka hem och börja med en riktigt god måltid... Nu är det fredagsmys!

En 64:åring som äger

Jag mötte en 64 år gammal man idag..... han kliver han in på scenen och ser så där oförskämt pigg och glad ut som han alltid gör. Svarta skinnbrallor, utan ens en liten tendens till kula på magen och med samma energi som en ko på första grönbetet. Idag var vi på Cirkus på Djurgården för att se genrepet av Björn Skifs nya show. Får ni möjlighet så kan jag verkligen rekommendera er ett besök. Bra tryck från första till sista låten. Välregiserat, med både akrobatik, musik, humor och häftiga ljuseffekter.
64 år gammal..... Jag kan bara bocka och buga för Björn.

Gigantiskt möte i Globen

Sitter hemma vid köksbordet och är förväntansfull över 2010 år upplaga av det största möte jag någonsin ha varit på. Idag börjar VK (Vinterkonferensen). Vi är i år nära 2000 deltagare som samlas i ett perfekt upplagt möte. En kombination av belöning och förkovring. En mix av fest och allvar. En symbios av dofter, ljusspel, musik och den härliga "Choiceanda" som Petter Stordalen har byggt upp sedan har skapade Choice Hotels i Norden.
Ett tillfälle att träffa massor av kollegor, ett tillfälle att summera 2009 och blicka framåt. Vi får alltid några avslöjanden om nya projekt.
Jag vet redan nu att jag kommer lämna Globen på tisdag med ett leende på läpparna och ha en känsla av stor framtidtro inom mig.

Ett bra möte helt enkelt!

På gränsen till nervsammanbrott...

Plötsligt finner jag mig själv medverka i den där filmen. Den då Michael Douglas bara får nog och spårar ur totalt. Vad heter den nu igen? Är det the Game - näe. Skit samma. Jag är med i alla fall.

Det är kö på Ica. I alla tre kassor. Paret som står framför mig pratar engelska. Kunden framför dem storhandlar. Och det visar sig att tre av varorna saknar streckkoder. Den manliga kassörskan (heter det så) ropar på Emanuel som troget springer och kollar upp priset. Kassörskan bakom säger något till min kassörska, som fräser tillbaka att han har minsann också kö i sin kassa. Två gånger fräser han samma sak. Det engelska paret kommer fram...

Samma sak; streckkod saknas. Emanuel!!! Fixar. Min kassörska slår hårdare och hårdare på tangenterna och jag väntar mig att något ska hända snart. Det blir lite obehaglig stämning därinne då jag hör honom säga med hög, lite hetsig ton: Threehundredseventitwoandfifty please.

Den engelsktalande mannen replikerar ännu vassare: Jag pratar svenska.
Kassörskan: Då ber jag om ursäkt. Trehundrasjuttiotvåochfemtio, TACK! Det är ju inte lätt för mig att veta.
Engelskmannen: Du är en mycket konstig man. Mycket konstig. Jag har handlat av dig i åtta år och vi har alltid pratat svenska och nu vet du inte vem jag är. Konstig.
Kassörskan: JAG KANSKE HAR DÅLIGT MINNE, nästan skriker han nu. Och jag ser hur blicken förändras och hur svettpärlor tränger fram ovan överläppen. Och jag ber en tyst bön att mina streckkoder ska vara korrekta när det blir min tur.

Det är dem inte. Det saknas på osten. Någon (inte jag- jag svär) har rivit bort etiketten. Och Emanuel får komma igen. Också han ser lite rädd ut nu. Slagen på kassans tangenter blir bara hårdare och hårdare. Ögonen svartare. Och jag ser hur pulsen slår i tinningarna. Det här är fan läskigt, tänker jag.

Jag klarade mig ur butik utan skador denna gång. Men tänk. Hur många går inte omkring och känner som denna man. Frustration. Press från alla möjliga håll. Streckkoder som inte funkar. Eller datorer som krånglar. En engelsk man (som kan svenska) som plötsligt kallar en för konstig. Och det kan vara kört. Ja, det finns de som lever på gränsen till nervsammanbrott. Whatch out! Be careful!

//Aron

Egypten och Arla

Uppvilad efter lite ledighet i mellandagarna så passade jag även på att ta lite semester. (man måste vara utvilad för att orka njuta av semestern) Det blev en vecka i Hurghada med Kameler, Öken, Pool och Hav... Ute till havs träffade jag en man som heter Finn tillsammans med sin fru. Vi pratar en stund och kopplar ihop den ena gemensamma nämnaren efter den andra. Det visade sig att jag känner till deras dotter och hennes arbetsgivare. Jag känner flera personer i hans omgivning. Han brukar bo på ett hotell i Stockholm som jag känner väldigt väl till och även de personer som han relaterade till där. Han jobbade på Arla och kände via sitt arbete till Aronsborg mycket väl. Han visste att vi fått en utmärkelse för vår frukost. Vår båttur berikades av vårt trevliga samtal.... Allt det här bara för att vi började prata med varandra.

Tänk så många människor vi träffar varje dag där vi inte tar tillfället i akt och pratar med varandra. Tänk om vi bara började att säga "HEJ" till varandra när vi möts istället för att gå förbi.

Säg HEJ!

Jag är ingen Svensson...

Hur var det nu igen?

- Berätta om vad du ska berätta om
- Berätta det som du ska berätta
- Berätta om vad du har berättat om

Inga problem! Men om jag blir nervös då?

- Tänk bara att de sitter där nakna framför dig. Då kommer allt gå bra.

Hualigen. Det är sådana tips jag fått inför dagens dragning. Vd:n vill ha med mig på ett styrelsemöte för att presentera en helt ny grej som vi spånat på. Och det är väl egentligen inte så märkvärdigt. Men - det här är inget jag gör varje dag. Eller rättare sagt. Jag har aldrig varit på ett riktigt styrelsemöte. Inte på det här sättet. Så visst har jag förberett mig och så. Jamen, typ lite grann alltså.

Inte som Svensson.

Han brukar kunna trycka in ett möte med mig mellan en lunch och ett styrelsemöte. Va fan, tänker jag. Ska du inte meditera ett par dagar innan mötet. Öva på det du ska säga om och om igen. Se till att kroppen har exakt rätt balans av vätska, kolhydrater, protein, sömn, syre osv. Sticka ut och springa en lång runda innan bara för att bli av med eventuell överskottsenergi. Samtidigt som du inte får vara för slut. 1,2 mil är lagom. Prova kläder och stryka ännu en gång. Köra dragningen igen inför spegelbilden. Och kanske inför mormor. Be någon om hjälp med att knyta slipsen och kanske få lite tips kring det här med kroppsspråk.

Men jag är ingen Svensson. Jag har förberett mig typ lite grann. Och nu går jag snart in och säger.

- Hej, jag heter inte Svensson. Ska vi börja med att klä på oss kläderna så ska jag berätta om det som jag ska berätta om och sedan berätta det jag ska berätta och avslutningsvis berätta om det som jag har berättat. Ha? How about that? Balans.

//Aron

Feltänkt?

Är du man? Eller kvinna? Fick nu några Persbrandt kalsonger, för välhängda män, i julklapp. Eller köpte du några till din partner? Ja, eller kanske vill du inte svara på det... Eller så vill du gärna...

Man lanserade kalsongen lagom till julhandeln och Twilfit var den kedja som fick äran att sälja detta unika underklädesplagg. Jodå, unikt är det. Man har produktutvecklat det under 5 år. Och så tänkte man att eftersom många kvinnor handlar på Twilfit så passar det ju utmärkt att de köper denna kalsong i julklapp till sina män. Eller med Persbrandts egna ord: "En kalsong för välhängda män som behöver fina julklappar".

Huhu - vem passar inte den beskrivningen in på? Nu när det är jul och allt. Och vi ska alla vara så snälla vi kan.

Är detta rätt tänkt? Eller feltänkt?

Hur många kvinnor anser att maken har behov av just en kalsong med just dessa egenskaper? Eller köper man den kanske för att göra sin gubbe dubbelt glad?
- Jo du Bertil, jag tänkte på dig så fort jag hörde talas om denna kalsong. Äntligen har någon förstått hur du har det om dagarna. Trångt och varmt. Obekvämt. Som gjort för dig...

Eller köper kvinnorna för att berätta för sina väninnor om inköpet. Och därmed mannens reella eller fabulerade behov?
- Äntligen har det kommit en produkt på marknaden som passar min man... Jo, visst bråkar vi mycket och så, men det finns saker man inte bara byter bort hur som helst, hehe...

Fenomenet är spännande. Jag - nyfiken på försäljningssiffrorna i julhandeln. Hur har det gått? Nå, fick du några?

Inte jag.

//Aron

Är bananerna fina?

Tror att det var mormor som berättade det för mig första gången. Mormor har ju en förmåga att kunna berätta mycket om i stort sett vad som helst. Erfarenhet, kallas det väl. Jag förstod nog inte riktigt då vad det handlade om när jag hörde det första gången men så igår så hörde jag historien igen.

Var och handlade lite. Så stod jag där framför bananerna och undrade varför de satt upp en skylt med texten: "Dela inte på oss". Jag har sett det förr, struntat i det. Tagit tre om det är tre jag vill ha. Men igår undrade jag varför de skrivt denna uppmaning.

Så kom det sig att vi började prata om Chiquita. Jag och polarna. Och då var det Nisse som drog mormors story. Vet fortfarande inte om det är sant då allt man hittar om Chiquita på google handlar om otäckheter som att de anklagas för mord och har gjort erkännande om utbetalningar till terrorgrupper osv.

Hur som helst - the story; på 40-talet skrev man en slogan - och till och med en sång - som fastnade i varje amerikans huvud. Den gick ut på att man skulle köpa bananer ofta, eftersom denna ädla frukt inte skulle förvaras i kylen. Framgång - absolut. Inte förvaras i kylen - det var kärnan.

Senare, på 50-talet, byggdes nya villa- och radhusområden upp runt om i USA, ja hus med tillhörande stora kylskåp. Amerikanen började veckohandla, göra storköp men eftersom de så väl visste att bananer inte kunde förvaras i kylskåp blev det nu endast ett par bananer i veckan. Försäljningen dalade förstås och jag kan tänka mig att Chiquita ångrade budskapet som de så frenetiskt präntat in. Sången blev tydligen så känd att ett annat varumärke senare använde sig av samma slinga - sådärja.

Ja, och kanske är det ett försäljningsknep för att få oss att köpa fler bananer då man i butik uppmanar oss att inte dela klasen. Kanske inte. Förmodligen är storyn helt sann, men jag vet inte säkert. Jag kan nöja mig med det. Det jag däremot inte kan släppa är frågan om huruvida bananer kan förvaras i kylskåp eller ej. Mormor gör det inte. Inte morsan heller. Inte ens jag. Jag låter de ligga i en skål och bli bruna, mjuka och oätliga efter bara ett par dagar. I bästa fall hamnar de i en proteindrink men väldigt ofta i soporna. Är allt detta på grund av en gammal reklamjingel från 40-talet eller tål denna gula frukt inte att förvaras svalt?

Viktiga frågor som denna måste redas ut.

Nu ligger en stor klase bananer i min kyl. Några timmar har bara gått sedan jag gjorde inköpet. Än så länge ser de fina ut. En ny upptäckt jag har gjort är att det isar något i tänderna när man tar bananen direkt ur kylen och förtär den. Det är allt jag kan konstatera. Men fortsättning, på detta spännande experiment, fortsätter.

Följ upplösningen...

Eller sitter du inne med svaret? Berätta!

//Aron