2 cm kallt och Zlatan

Kl 17.30 vid Stäkets Båtklubb var det samling.... Årets sista dopp och sedan avsluta söndagen med en pizza och El Classico hemma hos Micke.... Givet att man följer med. Jag som normalt sett är en av de värre badkrukorna i det här landet hoppas någonstans att det här med "årets sista dopp" bara är något man pratar om och egentligen inte kommer att göra. Den vedeldade bastun sköljs över med 10 skopor vatten tills värmen blir olidlig följt av Rikard som på kommando säger att...... -Nu är det dags! Alla reser sig och går sakta ner mot bryggan.... redan där kunde jag känna den nollgradiga luften helt kyla ner kroppen utan att spara en gnutta värme till elddopet ner i vattnet. Nu blir det lite kö ner för stegen och upp för stegen. Någon återvändo finns inte utan det är bara ner.... fryser, fryser, fryser.... upp, fryser, fryser, fryser.... hal brygga, gå långsant, långsamt.... in i bastun igen.... UNDERBAR KÄNSLA! Den där oslagbara "2 cm:s känslan" Kallt, varmt och annorlunda ren känsla. Ceremonin upprepar sig några gånger innan vi avslutar kvällen hos Micke med Zlatan som kung.... Tack Micke, Tack Rikard, Tack Zlatan och alla andra som förgyllde söndagen.

"Svenssons Betraktelser" AIK

På onsdagskvällarna är vi en gäng som spelar innebandy i Hässelby Villastad. Formen är vad jag brukar kalla "Brandkårsinnebandy" utan allt för många jobbiga regler, med följden att man får lite extra ont i kroppen på torsdagsmornarna. I onsdag var en ny kille med som kom iklädd AIK tröja, AIK Keps, AIK strumpor etc.... En jättetrevlig kille som dessutom var riktigt bra på innebandy.... Dryg som bara jag kan vara, så ställde jag frågan vad AIK betyder.... Han tittade på mig, log och tänkte - han måste skoja... Jag höll masken och drog på lite extra med min Marbo-dialekt med ännu mer korkade frågor. Han blev allvarlig i sitt ansiktsuttryck och gav i från sig ett nervöst skratt. Jag frågade om det var en idrottsklubb.. osv. Det var nu jag såg den sårade blicken... För honom var AIK inget man skojade om. AIK var blodigt alvar. AIK är blodigt alvar. Jag har varit med om det förut... Fotboll är inget man skojar om.
Jag bytte snabbt samtalsämne och skämtade bort allt jag sagt och gav AIK beröm för sin insats i Allsvenskan.... sedan var vi bra bundisar både på plan och i avbytarbåset. Min konditor Johan kom till jobbet efter SM-guldet och hade tatuerat in datumet för guldet på sin handled.
Vad är det då som får oss människor att hänge oss så åt tex. ett fotbollslag??
Vad är det som får en pappa att förbjuda sin dotter att träffa en Djurgårdare??
Vad är det som får oss köpa kläder, kepsar, strumpor etc som tydligt visar vem man håller på??

Är det någon som har en teori....? Jag har en.......

Min dröm blev sann...

Back from the USA. Har varit i väg på ett drömjobb i NY. Ja, just det här uppdraget var ett sådant jag nästan aldrig kunde drömma om att få. Men jag har drömt det. Och önskat. Så intensivt. Och kanske är det just därför det faktiskt blev så.

Det handlar inte om ägg och pungråtta som i Svenssons dröm. Nej, det här var större grejer. Skyskrapor. Big city of dreams. Ett reklamjobb för ett svenskt företag, som krävde att en fotograf tillsammans med mig faktiskt flög över och tänkte BIG. Och så fick det bli.

Ja, och nu är man hemma igen. Och funderar över vad som hände. Hur fick vi uppdraget. Och hur kunde jag få ansvaret att hålla i trådarna. Precis som jag önskat. Och drömt.

Ibland kan det räcka med en förnimmelse - säger någon. Att man bara tänker tanken på vad man vill göra, så blir det så. Tänk om det är så enkelt. Jag börjar nästan tro på det. Kanske handlar det bara om att man tydliggör för sig själv vilka mål man faktiskt har. Och så börjar man omedvetet eller medvetet att agera på ett sätt som gör att man når målet. Det låter logiskt.

Någon som har erfarenhet av liknande kanske? En dröm som blev verklighet...

//Aron

Jag hade en konstig dröm inatt....

Ibland skulle man nog välja att inte berätta vissa saker, men jag testar ändå med risk för att någon psykoterapeut tar kontakt med mig. Ni kommer snart förstå vad jag menar.
I natt sov jag på Skogshem & Wijk på Lidingö i samband med ett ledningsmöte. När jag vaknade i morse så fanns drömmen kvar där så där otäckt klart och tydligt som bara inträffar några gånger per år... ( i alla fall för mig). Jag drömde att jag höll i en höna som värpte ett ägg i min hand.... (så här lång är det lugnt) Jag skulle ta med mig ägget till jobbet, men på vägen dit så tappar jag ägget som börjar rulla framför mig på gatan. Efter en lång stund får jag tag på det skadade ägget och tar upp det i min hand. (det är nu det knepiga biten börjar... :-) Ut ur ägget kryper en liten pungråtta eller liknande som helt utan förvarning sättar både klor och tänder i min hand och vägrar att släppa taget.... Aaaaaaaaaaaaaaaaaaj, vad ont det gjorde.
Här någonstans vaknar jag 05.30 och tycker mig ha upplevt det här på riktigt (gör fortfarande lite ont i handen)... Min konklusion: 1, Ta inte med egna ägg till jobbet, 2, Plocka aldrig upp en pungråtta.
Själv tror jag att det är dags för Svensson att ta lite semester eller söka upp en hjärskrynklare...

Backstage på Oscars...

Igår var jag på OscarsTeatern och skulle lyssna på Göran Adléns Trendseminarium. Alltid lika bra och klockrena analyser samt avdammade gamla sanningar i ny förpackning. Framtiden är alltid där framför oss oavsett när eller om vi pratar om den. Man behöver få lite nya vinklar och nya inspel som vägleder oss in i den.... Det gör Göran på ett fantastiskt sätt. Jag kan varmt rekomendera reprisföreställningen i februari (eller var det kanske januari.. kolla på hans hemsida). Utan att jag föringar Görans föreläsning, så var den coolaste upplevelsen den här kvällen när jag fick följa med Oscars Teaterns VD Ulrica Ågren, Backstage. Att se alla loger, peruker, lösmustascher, kulisser, och ridåer var mäktigt. Ett myler av små gångar och rum överallt... Vi träffade den mycket proffessionella och stolta scenchefen, som förklarade hur man drog i alla rep och tyngder, hur man kunde ordna ett vattenfall eller hur orketserdiket var uppbyggt. Nu kanske ni tycker at jag är lite "nördig" men det tar jag. Mitt lilla möte backstage var ett minne för livet... Så var det med det!

Jogging...en mental utmaning

För några år sedan anmälda jag mig till Göteborgsvarvet bara för att ha ett mål att sträva mot och som motivation de dagar jag inte ser en "riktigt bra anledning" att ge mig ut i spåret. Jag har klarat av varvet 2 år nu och har anmält mig även till våren. Det ser jag fram emot. Det jag däremot inte riktigt ser fram emot är att jag råkat anmäla mig även till Stockholm Marathon. hade någon frågat mig för 1 år sedan hade jag blankt sagt...."Nej, Aldrig i livet". Så till den svaga sidan hos mig.... (en av mina många svaga sidor) Jag har svårt att säga NEJ, när någon utmanar mig. Särskilt om det blir lite Machostämning och man ska visa sig på styva linan. Utmaningen komfrån min chef i Oslo och riktade sig till alla Hotelldirektörer som rapporterar till honom. Först ut att säga JA, var nyanställda direktören på Copperhill i Åre, Pernilla. Hon satte press på oss andra "gubbar" som kände oss mer eller mindre tvingade att hänga på. Helt plötsligt är vi 10 "direktörer" som ska plåga oss i över 4,2 mil en varm dag i juni 2010. Följden har blivit att mina trevliga träningsrundor på ca 7 km har blivit en mental påfrestning. När jag tidigare kom hem efter en runda varjag nöjd och glad. Det enda jag kan tänka på idag är att jag skall springa 6 lika långa varv i juni... Det gör ont bara jag tänker på det. Så finns det en mental coach därute som kan hjälpa mig att känna mig plågad av Marahon-tanken... HJÄLP! (och Pernilla.... det är ditt fel alltihop:-)

Min vän Peter...

När jag var ett år gammal så hade jag min första "bästa kompis". Han hette och heter Peter Eriksson och bodde i samma kvarter som jag. I ur och skur umgicks vi. Vi gick i samma klass upp till 9:an och hängde ihop även ett tag efter det. Efter 9:an gör man sina första "vuxna val" om utbildning, arbete osv. Val som tar oss vidare i livet.... nya val, nya vägar, ödet tar oss dit vi inte visste fanns. Bra val eller dåliga val spelar ingen roll. Vi hamnar där vi hamnar utan att veta vart livet hade tagit oss om vi gjort ett annorlunda val. Svindlande tanke.

En bästis under så många år finns alltid kvar i ens hjärta oavsett om man träffas eller inte. Tiden räcker inte till. Det finns vänner som man har lite dåligt samvete för att man inte att håller kontakten med, och det finns vänner som man växer ifrån. Guds gåva till alla oss som flyttat från sin hemort och lever långt från gamla vänner måste vara FACEBOOK. Tack vare detta fenomen kan jag läsa ett lite hej från Peter Eriksson eller en kommentar från Fredrik Gabrielsson som jag tågluffade med för 15 år sedan. Man kan tycka både bra och dåligt om Facebbok, men jag har valt älska möjligheten till att hålla kontakten med de vänner jag inte haft tid att vårda. Tack FB!

PS: Min vän Peter 2 som finns här uppe ser jag fram emot att ta en öl med inom kort. Det funkar än så länge inte på FB.. DS.

Chocglad idag

Inom koncernledningen har man tagit det modiga och helt korrekta beslutet att gå över från traditionellt budgetarbete till en sk. "Rullande Prognos". Idag är sista dagen för inlämning och som vanligt sparar man en hel del arbete till den sista dagen. Vad har det här med rubriken "Chocglad" att göra?? Jo... igår när jag kom hem visste jag att jag skulle arbeta hela kvällen och kanske även hela natten för att komma så långt som jag nåste. Blodsockernivån var nere vid fotknölarna och kylskåpsdörren åkte upp... hmmm. Barnen hade bakad chokladbollar dagen innan och där på ett fat låg dom som en uppenbarelse Jag tog snabbt en för att kolla effekten... Det funkade! Jag tog ut hela fatet och ställde jämte datorn och fortsatte jobba. Vips var fatet slut, jag var mätt och glad och blodsockerhalten var hjälpligt återställt. Jag var "Chocglad". Jag kom till jobbet vid 8 idag ochskulle fixa till det där sista i samråd med ekonomiavdelningen.... trodde jag. Just nu ligger Telenors Internetlina nere. Mao kan jag inte göra det där sista korrigeringarna som jag ville. Jag går helt enkelt och tar mig en chokladbit så att jag blir Chocglad igen...

Ärlighet varar väldigt länge...

- Aron, har du sett att Steffos tjej ser ut som en kroppsbyggare. Över brösten alltså. Det kan ju inte vara så kul, eller?

Det är inte första gången Kennet lyfter just den frågan. Han kan liksom inte släppa det. Och jag vet varför.

Det är säkert ett par år sedan som vi var i Sälen ett gäng. Några hade kidsen med sig. Bland andra Steffo. Vi hyrde en jäkligt nice stuga mitt i backen. Och alla kom och gick lite som de ville. En kväll skulle vi i alla fall basta allihopa och när Kennet kom ut ur bastun så pekade en av Steffos tjejer på honom och sa; "Min mamma har också bröst".

Vi höll på att garva läppen av oss och vi började kalla Kennet först för Hängpatte, sedan bara Patte - det räckte liksom. All visste ju varför, haha. Patte själv skrattade med och låtsades att han inte var sur alls men...

Ja, som ni förstår, av hans sätt att alltid återkomma till detta ämne om huruvida Steffos tjej ser ut som en kroppsbryggare eller inte, så verkar han inte kunna släppa det...

Barn är verkligen ärliga. Och ärlighet varar längst. Väldigt länge i just detta fall.

//Aron

Aron Borg har en namne....

Den här texten hittade jag på Internet.. kan det här vara svaret på gåtan om var namnet Aronsborg kommer från? //Johan
------------------------------------------------------------

Pär Aron Borg, född 4 juli 1776 i Avesta, död 22 april 1839, var en svensk blind- och dövpedagog.
Borg startade undervisning för döva i Sverige 1808 och grundade 1809 Allmänna institutet för Blinda och Döfstumma som blev 1889 ”Manilla dövstumskola”, vars första beskyddarinna var drottningen Hedvig Elisabeth Charlotta. Borg skapade även det svenska teckenalfabet, samt engagerade sig för andra utsatta grupper i samhället. 1810 utnämndes han till riddare av Vasaorden.
Borg var lärare. Han var gift fyra gånger och hade tre barn. Efter att ha sett en pjäs om en dövstum pojke som talade genom tecken, förstod han att man skulle kunna använda teckenspråk för att kommunicera med döva. Han var då lärare till en blind flicka, Charlotte Seuerling. Han bad kungen om bidrag till en skola för stumma och döva, och kunde grunda "institutet för döfstumma och blinda" på Regeringsgatan i Stockholm år 1809, från början med åtta elever. Den flyttade snart till Drottninggatan och 1812 till "Öfvre Manilla" på Djurgården. Eleverna fick där lära sig om jordbruk och få undervisning om naturen. Då Borg och drottningen, Hedvig Elisabet Charlotta av Oldenburg, kom i konflikt delade sig skolan i två, men återförenades 1818. Skolan hade döva lärare, eleverna lärde sig att skriva svenska och teckenspråk. Som undervisningsmetod användes alltid teckenspråk.
1823-1828 var Borg i Portugal, där han grundade en dövskola; det är skälet till att Portugal och Sverige har nästan samma handalfabet. Den 22 april 1839 dog Pär Aron Borg och efterträddes av sin son, Ossian Edmund Borg.

Frukost på sängen...

Efter en sen lördagskväll vaknade jag runt 09.00 av att min yngsta dotter stod jämte sängen med egenhändigt gjord frukost En lite present och blommor stod på nattygsbordet... Lite senare kom även min äldre dotter, som sovit över hos en kompis, hem med paket. Fars dag.... Det ryktas om en trevlig middag också med hemlig dessert :-) Tänk vad glad och sentimental man blir när någon har lagt ner möda för att göra mig glad.... Tack och puss från Pappa

Just in time...

Ställde klockanpå 05.00 i onsdags för att åka till Oslo över dagen. Som vanligt vaknar man av katten Olle kl 04.30 som antingen vill ha mat eller ska gå ut på sin lilla morgonrunda i kvarteret. Upp och hoppa Svensson..... Gott om tid. Frukost framför datorn och kolla jobbmailen... svarar på några mail... kollar lite nyckeltal och putsar det sista på presentationen jag snart hålla för min chef Daniel i Oslo. Kollar på klockan.... satan också. Alltid skall jag vänta in i det sista... jag hinner lite till. OK... iväg till Arlanda i rask fart. Checkar som vanligt in 1 minut före gaten stänger. Jag gillar inte när man kommer sent men vill gärna inte ödsla tid för att vara ute i allt för god tid själv... bara precis så där lagom så att man hinner. För 10 år sedan pratade man om "Value for money" och idag handlar det mesta om "Value for time". Vi vill suga ut så mycket det bara går ur varje dygn, bara för att kunna unna oss en liten lugn stund på kvällen eller en lugn stund framför datorn innan man åker till jobbet.... Thats me....Life is to short to be waiting for... enjoy every minute. (nu hinner jag inte skriva mer... måste åka till jobbet)

Vad händer och hur blir det rätt?

Bolåneräntorna sjunker igen. Många jublar. Många köper bostad och ser tydligt att de klarar av kostnaderna som det medför. Idag. Men vad kommer att hända i framtiden?

Jag är inte så insatt själv. Har aldrig haft ett bolån. Har alltid varit hyresgäst. Ända tills jag en dag faktiskt hade lyckan att få ta över en bostadsrätt. Nästan gratis. Men så är det ju förstås inte för alla.

Snackade med polaren ikväll. Han har köpt hus i Nacka. För att tjejens hans ville det. Rebecka. Jag är inte så förtjust i henne. Hon styr och ställer som vore hon Gud. Och Adam lallar med. Nu senast med ett flott hus, alldeles för dyrt för hans plånbok.

Jo, han berättar om det och låtsas att det är det här han vill men... Jag ser att det är något som trycker honom. Det här med räntor, börjar han prata om. Fråga mig!? Som vore jag expert.
- Aron, ska jag ha allt rörligt eller inte? Det är ju en jäkla skillnad om jag binder. Fan, jag vet varken ut eller in. Men jag vet att familjen är lycklig. Vad säger du?

Vad säger jag?
Vad säger du?
Vem vet?

Alltså, vad säger man till någon som redan köpt? Att avråda i det läget är inte populärt. Och inte ens relevant. Det är för sent.
- Jo Adam, jag tycker att du ska sälja skiten och bestämma själv. Ja, jag säger det för att jag vill vara en schysst polare. Do it!

Nej det sa jag inte. Gör det mig till en bra eller dålig polare, funderar jag. Ja, jag funderar. Vad händer och hur blir det rätt?

//Aron

Godmorgon!

Efter fem kilometers lätt jogg, en dusch och lite frukost, så funderar jag. På alla jag mött nu på morgonen. De hälsar glatt i trappen, Godmorgon! Godmorgon, svarar jag och blir genast på gott humör. Att en liten hälsning kan göra så mycket.

Andra löpare som jag möter, hälsar på ett annat sätt. Lite sammanbitet, he(j). Jag blir glad av det med.

Och när jag snart kommer till jobbet så kommer jag också mötas av glada miner. Hej, hur är läget? Hur gick det på squashen i går? Lalala.

Allt det här gör mig ju faktiskt happy. Att så lite kan betyda så mycket.

Jag vet att det finns de som pratar om falska leenden. Amerikanska grin som så fort man vänder ryggen till förvandlas till stenansikten. Utan känslor. Och att det bara är en oäkta fasad de visar upp. Och att detta skulle vara så negativt. Men vad är egentligen värst/bäst?

Att visa upp sin tjuriga, ärliga sida. Jag menar - vem går igång på det? Eller att sprida lite god stämning, även om det inte är helt äkta.

Jag blir ändå nyfiken när jag möter ett leende "Godmorgon". Är hon glad eller arg därunder ytan? Vad har hänt på morgonen? Sovit bra eller inte? Vem är falsk och vem är äkta? Jäkligt spännande!

God morgon! Och ja, jag menar det.

//Aron