
Spöken - finns dom? Och när var det egentligen som den här rädslan för spöken försvann? Om den nu har försvunnit…
Jag kommer så väl ihåg, när jag var runt åtta, och lamporna släcktes för att det var sovdags. God natt, sa morsan och stängde till dörren så att endast en smal ljusstrimma läckte in i mitt kolsvarta rum. TÄND, ville jag skrika. Annars kommer spöket! Men jag var tyst. Ville väl visa mig modig. Drog täcket högre och högre upp, gjorde mig så smal som möjligt i mitten av sängen, så att inte spöket under sängen skulle nå mig. Stoppade täcket hårt under min lilla kropp. Och hoppades! Att det skulle bli morgon. Snart.
Då, på den tiden, när jag var liten och lite feg var jag helt säker på att det var ett spöke under sängen. Övertygad. Och trots fina sagor om spöket Laban och annat larv så var det här med spöken så jäkla läskigt. Varför? Vad skulle hända? Ja, med dessa frågor kan man ana att jag idag inte har någon som helst rädsla för spöken, häxor och annat jox. Men så igår…
Var ute på krogen på Söder med några polare. Spökmagnet eller not. Där var hon. Denna varelse som drogs till mig på ett jäkla obehagligt sätt. Svart under ögonen och med en andedräkt som skulle ta död på vilken vampyr som helst. Ostadig på benen. Men bestämd som fan. Desperat - ett spöke som inte funnit ro. Konklussion: Spöken finns. Och de kan vara jävligt läskiga. Min rädsla har inte försvunnit. Tvärtom. Mamma, TÄND!
//Aron
Jag kommer så väl ihåg, när jag var runt åtta, och lamporna släcktes för att det var sovdags. God natt, sa morsan och stängde till dörren så att endast en smal ljusstrimma läckte in i mitt kolsvarta rum. TÄND, ville jag skrika. Annars kommer spöket! Men jag var tyst. Ville väl visa mig modig. Drog täcket högre och högre upp, gjorde mig så smal som möjligt i mitten av sängen, så att inte spöket under sängen skulle nå mig. Stoppade täcket hårt under min lilla kropp. Och hoppades! Att det skulle bli morgon. Snart.
Då, på den tiden, när jag var liten och lite feg var jag helt säker på att det var ett spöke under sängen. Övertygad. Och trots fina sagor om spöket Laban och annat larv så var det här med spöken så jäkla läskigt. Varför? Vad skulle hända? Ja, med dessa frågor kan man ana att jag idag inte har någon som helst rädsla för spöken, häxor och annat jox. Men så igår…
Var ute på krogen på Söder med några polare. Spökmagnet eller not. Där var hon. Denna varelse som drogs till mig på ett jäkla obehagligt sätt. Svart under ögonen och med en andedräkt som skulle ta död på vilken vampyr som helst. Ostadig på benen. Men bestämd som fan. Desperat - ett spöke som inte funnit ro. Konklussion: Spöken finns. Och de kan vara jävligt läskiga. Min rädsla har inte försvunnit. Tvärtom. Mamma, TÄND!
//Aron


