Jogging...en mental utmaning

För några år sedan anmälda jag mig till Göteborgsvarvet bara för att ha ett mål att sträva mot och som motivation de dagar jag inte ser en "riktigt bra anledning" att ge mig ut i spåret. Jag har klarat av varvet 2 år nu och har anmält mig även till våren. Det ser jag fram emot. Det jag däremot inte riktigt ser fram emot är att jag råkat anmäla mig även till Stockholm Marathon. hade någon frågat mig för 1 år sedan hade jag blankt sagt...."Nej, Aldrig i livet". Så till den svaga sidan hos mig.... (en av mina många svaga sidor) Jag har svårt att säga NEJ, när någon utmanar mig. Särskilt om det blir lite Machostämning och man ska visa sig på styva linan. Utmaningen komfrån min chef i Oslo och riktade sig till alla Hotelldirektörer som rapporterar till honom. Först ut att säga JA, var nyanställda direktören på Copperhill i Åre, Pernilla. Hon satte press på oss andra "gubbar" som kände oss mer eller mindre tvingade att hänga på. Helt plötsligt är vi 10 "direktörer" som ska plåga oss i över 4,2 mil en varm dag i juni 2010. Följden har blivit att mina trevliga träningsrundor på ca 7 km har blivit en mental påfrestning. När jag tidigare kom hem efter en runda varjag nöjd och glad. Det enda jag kan tänka på idag är att jag skall springa 6 lika långa varv i juni... Det gör ont bara jag tänker på det. Så finns det en mental coach därute som kan hjälpa mig att känna mig plågad av Marahon-tanken... HJÄLP! (och Pernilla.... det är ditt fel alltihop:-)