Godmorgon!

Efter fem kilometers lätt jogg, en dusch och lite frukost, så funderar jag. På alla jag mött nu på morgonen. De hälsar glatt i trappen, Godmorgon! Godmorgon, svarar jag och blir genast på gott humör. Att en liten hälsning kan göra så mycket.

Andra löpare som jag möter, hälsar på ett annat sätt. Lite sammanbitet, he(j). Jag blir glad av det med.

Och när jag snart kommer till jobbet så kommer jag också mötas av glada miner. Hej, hur är läget? Hur gick det på squashen i går? Lalala.

Allt det här gör mig ju faktiskt happy. Att så lite kan betyda så mycket.

Jag vet att det finns de som pratar om falska leenden. Amerikanska grin som så fort man vänder ryggen till förvandlas till stenansikten. Utan känslor. Och att det bara är en oäkta fasad de visar upp. Och att detta skulle vara så negativt. Men vad är egentligen värst/bäst?

Att visa upp sin tjuriga, ärliga sida. Jag menar - vem går igång på det? Eller att sprida lite god stämning, även om det inte är helt äkta.

Jag blir ändå nyfiken när jag möter ett leende "Godmorgon". Är hon glad eller arg därunder ytan? Vad har hänt på morgonen? Sovit bra eller inte? Vem är falsk och vem är äkta? Jäkligt spännande!

God morgon! Och ja, jag menar det.

//Aron