Ute och cyklar

Ibland är jag helt ute och cyklar. Jag vet. Senast idag faktiskt. Skulle över Västerbron mot Hornstull då jag ser en kille framför mig som ramlar från sin cykel. Vet inte vad som egentligen hände men plötsligt bara låg han där. Pinsamt.

Precis. Åh vad pinsamt. Det är så jag tänker. Och förmodligen han också.

Inte - aj fan, vad jag slog mig. Eller - hoppas inte kläderna eller cykeln pajade. Nej utan - hoppas ingen såg. Hoppas ingen såg! I alla fall ingen snygg tjej eller nåt. Så skulle i alla fall jag reagera.

Och likadant gör jag när jag ser honom ligga där. Låtsas att jag inte ser. Så att inte han ska tycka det är pinsamt att jag ser. Och alla andra runt omkring gör likadant. Ingen stannar och frågar hur det gått för the man. Eller om han behöver hjälp. Strange!

Visst är det konstigt hur vi reagerar vid vissa möten. Som om man är helt ute och cyklar.

//Aron