Och tårarna rinner...

Sitter här och gråter. Tårarna vill bara inte sluta rinna. Som vattenfall ner för mina kinder forsar det. Även fast jag är kille. Är inte det lite löjligt?

Näe, jag är inte ledsen alltså. Inte känslig på det sättet. Kanske lite nervös. Men varken ledsen eller direkt glad. Mest nervös.

Kan man gråta av nervositet?

Vet inte - men av lök. Var tvungen att lämna spisen ett tag på grund av denna ingrediens. Jo, vi lagar mat idag. VI. För nu börjar det tydligen bli allvar. VI ska bjuda Hennes föräldrar på mat. Ja, och det blir första gången jag träffar dem. Då är det väl fan inte konstigt att man är nervös och gråter.

Jag kommer ihåg första gången jag skulle äta middag borta hos en tjej, med hennes föräldrar. De bodde på en gård med egna hästar. Kommer inte ihåg vad föräldrarna jobbade med men jag vet att jag upplevde dem som så fina. Rika. Men idag undrar jag om de verkligen var det. Fina alltså. De bjöd ju faktiskt på spagetti och köttfärssås.

Kanske var det en test. Vad vet jag. Kanske tänkte de; nu ska vi se hur grabben klarar det här eldprovet - spagetti. Långa smala maskar som gärna hänger sig kvar utanför mungipan. Nog hade jag ätit spagetti många gånger tidigare. Det var ingen nyhet. Och jag kunde äta fint men... Föräldrarna hade dukat fel. Ingen sked. De hade glömt skeden. Och jag som hade varit i Italien med mina päron och lärt mig rulla pastan på sked. Men utan, blev det stora problem.

Minns inte hur illa det slutade. Minns bara att jag aldrig mer åt där. Och det är det jag tar med mig in i eftermiddagens möte. Men det blir inte spagetti. Det blir något med lök. Mycket lök. Så att tårarna rinner.

//Aron