Spöken – finns?

Spöken - finns dom? Och när var det egentligen som den här rädslan för spöken försvann? Om den nu har försvunnit…

Jag kommer så väl ihåg, när jag var runt åtta, och lamporna släcktes för att det var sovdags. God natt, sa morsan och stängde till dörren så att endast en smal ljusstrimma läckte in i mitt kolsvarta rum. TÄND, ville jag skrika. Annars kommer spöket! Men jag var tyst. Ville väl visa mig modig. Drog täcket högre och högre upp, gjorde mig så smal som möjligt i mitten av sängen, så att inte spöket under sängen skulle nå mig. Stoppade täcket hårt under min lilla kropp. Och hoppades! Att det skulle bli morgon. Snart.

Då, på den tiden, när jag var liten och lite feg var jag helt säker på att det var ett spöke under sängen. Övertygad. Och trots fina sagor om spöket Laban och annat larv så var det här med spöken så jäkla läskigt. Varför? Vad skulle hända? Ja, med dessa frågor kan man ana att jag idag inte har någon som helst rädsla för spöken, häxor och annat jox. Men så igår…

Var ute på krogen på Söder med några polare. Spökmagnet eller not. Där var hon. Denna varelse som drogs till mig på ett jäkla obehagligt sätt. Svart under ögonen och med en andedräkt som skulle ta död på vilken vampyr som helst. Ostadig på benen. Men bestämd som fan. Desperat - ett spöke som inte funnit ro. Konklussion: Spöken finns. Och de kan vara jävligt läskiga. Min rädsla har inte försvunnit. Tvärtom. Mamma, TÄND!

//Aron

Klimatkompensering Nja Tack!

Uppfatta mig inte som en bakåtsträvare när jag kastar in den här brandfacklan. Jag vet egentligen inte vad jag tycker. Min magkänsla säger mig dock att vi är på väg åt fel håll i frågan om klimatkompensering...
Den senaste tiden har man läst artiklar om företag inom mötesindustrin som anser sig vara klimatneutrala för att man kompenserar sin Co2 påverkan genom att köpa utsläppsrätter.
Kan man verkligen anse sig vara en miljövän om man köper sig fri från ansvar. Eller är det att ta ansvar??? 1 ton Co2 kostar ett företag 200:- enligt uppgifter på nätet.
Aronsborg slängde ut sin oljepanna och installerade fjärrvärme. Vi sparade ca 100 ton Co2/år på det. Vår kostnad var naturligtvis ganska stor och vi sparar i princip inte en enda krona i uppvärming
Att strunta i att byta ut min oljepanna och istället klimatkompensera motsvarande 100 ton Co2 skulle enligt utsläppsrätt.se kosta mig drygt 20 000:- år. En liten bråkdel av vad min fjärrvärmeinstallation kostat bara för att nämna en sak.

Det är säkert bra att köpa lite utsläppsrätter men låt det inte bli en fluga att köpa sig fri. Se till att investera bort det som faktiskt påverkar miljön negativt. Lyft fram vad ni har gjort för att minska utsläppen.... Att köpa sig fri är en I-Landsmöjlighet och ska endast användas som kompensation för det där absolut sista ton:en Co2 som man inte kunde bli av med.

Johan Svensson
VD, Aronsborg

Mamma

När man bor 47 mil från sin mamma blir våra möten desto mer värdefulla.

Schyssta lökar och välansade buskar......

Tack Aron för ditt inlägg om lök igår... det gav inspiration till dagen ämne.

Jag gick uppför min nygjutna trappa upp till huset igår och kunde än en gång konstatera att jag missat tåget att rulla ut nytt gräs på grund av kylan. Jag har låtit gräva upp hela trädgården i tron om att jag skulle hinna klart allt innan hösten blev till alltför mycket vinter. Nåväl... Jag kan inte göra något åt det tänkte jag men något att glädjas åt behöver jag. Jag tog bilen upp till Plantagen bara för att se om dom hade några tips på växter man kan plantera så här års. Och jag blev jätteglad.... Jag mötte en kvinna som glatt berättade om buskar och lökar som mår som bäst om man dom planteras den här årstiden. Dessutom sålde dom ut alla perenner till 70% rabatt. Frossa frossa frossa.... Jag vet hur min sambo kan livas upp av en REA på MQ..... Nu förstår jag vad hon pratar om. Likt hennes shopping på MQ, så kom jag hem med ALLT som hon rekommenderade.. det kostade ju ingenting. 70% rabatt på allt till rabatten. Förmodligen rekommenderade hon en hel del som inte lämpade sig för sen planetring.... men det spelar ingen roll. Ett äppelträd för 85:-, buskar för 15:, Lavendel för 17:-, Syrénbuskar för 45:- osv... Jag ringde min sambo och bad att hon skulle komma upp med sin bil också så att allt skulle få plats. Nu är allt planterat.... eller åtminstone hälften. Så nu gör det inget att gräsmattan får vänta till april/maj... Jag kan njuta av våra växter utan blad hela vintern....
Johan

Och tårarna rinner...

Sitter här och gråter. Tårarna vill bara inte sluta rinna. Som vattenfall ner för mina kinder forsar det. Även fast jag är kille. Är inte det lite löjligt?

Näe, jag är inte ledsen alltså. Inte känslig på det sättet. Kanske lite nervös. Men varken ledsen eller direkt glad. Mest nervös.

Kan man gråta av nervositet?

Vet inte - men av lök. Var tvungen att lämna spisen ett tag på grund av denna ingrediens. Jo, vi lagar mat idag. VI. För nu börjar det tydligen bli allvar. VI ska bjuda Hennes föräldrar på mat. Ja, och det blir första gången jag träffar dem. Då är det väl fan inte konstigt att man är nervös och gråter.

Jag kommer ihåg första gången jag skulle äta middag borta hos en tjej, med hennes föräldrar. De bodde på en gård med egna hästar. Kommer inte ihåg vad föräldrarna jobbade med men jag vet att jag upplevde dem som så fina. Rika. Men idag undrar jag om de verkligen var det. Fina alltså. De bjöd ju faktiskt på spagetti och köttfärssås.

Kanske var det en test. Vad vet jag. Kanske tänkte de; nu ska vi se hur grabben klarar det här eldprovet - spagetti. Långa smala maskar som gärna hänger sig kvar utanför mungipan. Nog hade jag ätit spagetti många gånger tidigare. Det var ingen nyhet. Och jag kunde äta fint men... Föräldrarna hade dukat fel. Ingen sked. De hade glömt skeden. Och jag som hade varit i Italien med mina päron och lärt mig rulla pastan på sked. Men utan, blev det stora problem.

Minns inte hur illa det slutade. Minns bara att jag aldrig mer åt där. Och det är det jag tar med mig in i eftermiddagens möte. Men det blir inte spagetti. Det blir något med lök. Mycket lök. Så att tårarna rinner.

//Aron

"Svenssons Betraktelser" Hälfen av varje i Vara

Under min gymnasietid lärde jag känna Fredrik från Vara. Han var punkaren som förvånade och som med sin sociala begåvning snabbt blev en omtyckt profil på gymnasiet. Vet inte varför jag kom att tänka på honom idag men ibland väcks gamla minnen till liv utan att man förstår varför. Just idag kom jag att tänka på korvkiosken i Vara som heter "Sissings". Mitt första möte med Fredrik på hans hemmaplan i Vara var just på Sissing. Vi skulle åka med min mamma´s ljusblåa VW Bubbla till Skara Sommarland och ha kul. Nåväl.... "Sissings" skylt dök upp runt gathörnet och utanför stod Fredrik och väntade. Vi skulle äta lite innan vi begav oss till Bert Karlssons Sommarland. Allt var sig likt alla andra ställen utom just en sak på menyn. Fredrik beställde det här udda tillägget som dom kallade "Hälften av Varje" eller som Fredrik uttryckte det - "Hälta å varje".... Jag såg frågande på Fredrik som såg lika frågande ut tillbaks. Nå... frågade jag .... - Vadå "Hälta å varje"??? - Hälften mos och hälften pommesfrites såklart, sa Fredrik! Jag kunde ju inte låta bli att beställa den här suspekta kulinariska blandningen ihop med ett par grillade. Varför dömer man ut vissa kombinationer bara för att det låter som ett dåligt förslag. Jag vill tacka Sissing och Fredrik för mitt första möte med "Hälften av Varje" som var sjukt bra. Jag har på skoj försökt beställa detta i Stockholm men man får knappt ett leende tillbaka. Som om dom bara tror att jag drar ett drygt skämt. Ni som vill möta nya smakupplevelser kan jag varmt rekommendera att prova... om inte annat nästa gång ni passerar Vara
Johan Svensson
Aronsborg

Vad är kvalitet?

Boka din konferens här eller ditt möte där. Boka din konferens hos oss - eller hos grannen. Högsta kvalitet utlovas! Vi är kvalitetssäkrade via Svenska Möten eller via någon annan organisation.

Kvalitetssäkrade!? Vad är det? Innebär inte detta bara att hotellet håller en viss standard? På vissa saker. Men att andra saker överhuvudtaget inte alls bedöms? Jag bara undrar.

Kvalitet är väl ändå något väldigt subjektivt. Och nog är det vissa parametrar som är viktigare än andra när man ska ha en konferens. Men - vad spelar det för roll om luften är bra i lokalen om rummen inte räcker till på grund av "överbokning" som det så konkret heter. Eller om servitören spiller på gästerna då han serverar middagen.

I och för sig behöver inte heller detta vara dålig kvalitet. Så länge gästerna/kunden är nöjd. Ja, jag menar det. Jag skulle vilja gå så långt att jag säger att kvalitet är precis samma sak som nöjda kunder. Kvalitet=nöjd kund. Så om du vill svara på frågan: Hur hög kvalitet har respektive konferenshotell. Fråga då, hur nöjda är kunderna eller hur stor andel av kunderna är nöjda.

Därmed blir det viktigaste av allt att se till att ha nöjda kunder. Kanske måste man till och med välja bort vissa kunder. Sådana som man bara inte kan göra nöjda. De finns. Och det kan bli kostsamt att försöka behålla dem som kund. Och det kan sänka "kvaliteten". Detta är min sanna övertygelse då det gäller kvalitet.

//Aron

Ett ny livsfilosofi

Frusen. Trött. Jag tror jag kryper ner under det varma täcket igen. Ändrar planerna som verkade så bra, smarta och realistiska igår. Ut och springa. Tidigt på morgonen. Bara för att överhuvudtaget hinna med träningen i helgen. Ja, så såg planen ut. Men... så fort jag lämnat sängen ropade den tillbaka mig. Värmen, mörkret, drömmen som var så skön...

Vekling! Upp med dig, ropar ändå en inre röst. Kommer du att ångra dig om du sticker ut och springer. Efter duschen. Kommer du sitta där med din kopp te och tänka: Faan vad jag ångrar mig. Jag skulle inte ha sprungit. Borde legat kvar istället. I så fall. Ligg kvar.

Okej - jag sprang. Och jag har duschat. Länge och varmt. Och nu sitter jag här med min kopp te och ångrar mig. INTE. Så nöjd. Mår så bra. Och är så pigg. Och i allt detta så tror jag att jag hittat en ny livsfilosofi som jag verkligen ska börja leva efter. Så här lyder den i enkla drag:

Inför alla beslut så kommer jag att ställa mig frågan: Kommer jag att ångra mig om jag gör det? Kommer jag må bättre eller sämre om jag gör det? Ja, för mig är i alla fall målet att må så bra som möjligt. Vi tar det här med alkohol som exempel.

- Om jag dricker ett glas vin på fredagkvällen, kommer jag må bättre eller sämre. Svar bättre - drick. Kommer jag ångra mig? Nej - drick.
- Om jag även dricker whiskey, starköl och grogg inpå småtimmarna, kommer jag må bättre då? Nej sämre - drick inte. Kommer jag ångra mig? Ja - drick inte.

Ja så kan man göra med allt. Prova. Det är min nya livsfilosofi. Dessa enkla frågor till sig själv för att må lite bättre.

Så - ut och spring nu. Det kan man aldrig ångra.
Och om livsfilosofin blir för tråkig så säger vi till. Visst.

//Aron

Kärt återseende i Örebro... Möte # 2

Möte # 2
Igår skrev jag om möten som berör och som sannolikt alltid kommer ha en plats i minnet och hjärtat. En vacker kvinna kom emot mig när jag stod i lokalen och väntade på att kunderna skulle komma in till workshopen. Då kom hon in.... ett kärt återseende. Berit. Min favorit. Alltid klok, alltid lugn, säger alltid rätt saker. Det måste vara 5-6 år sedan sist vi sågs eller pratade med varandra. Berit glider in i lokalen och ser bara så där frisk och lycklig ut som bara vissa personer kan. Berit var en kollega från Svenska Möten. Jag visste att hon hade gått i pension men jag var inte uppdaterad på var hon befann sig idag. Det är konstigt med vissa människor som bara blir vackrare och vackrare och ser piggare och piggare ut ju äldre dom blir. Berit visste inte att jag var i Örebro utan var där av en annan orsak. Nåväl... Ett mycket kärt återseende blev det och jag var ivrig att få höra vad hon gör idag. Är hon lycklig etc. Då ser jag att hon tar sats och hennes ansikte förvandlades till ett betydligt allvarligare uttryck. Hon berättade om hur hennes man gick bort samma dag som dom skulle börja sitt nya liv. Den dag dom skulle flytta till Örebro och börja leva livet precis så som båda två hade planerat under många år, faller han ihop och dör bland flyttlådorna.
Jag var helt tagen av hennes berättelse om hur hon nu, 3 år efter hennes man dog, börjar hitta tillbaka till livet, finna glädjen och kanske även sig själv. Hon såg stark ut och alvaret i hennes ansikte blev återigen till ett leende. Berit och hennes man gjorde som så många andra gör.... Vi sparar på livet och ser fram emot nästa månad, nästa år eller den dag vi ska sluta jobba. Berit gav mig en stor kram och sa.... - Spara inte på livet Johan.... Lev här och nu och varje dag!
Det finns förmodligen få saker som man bör skjuta upp om det inte handlar om att konsumera lånade pengar eller begå brott. Tack Berit! Jag önskar dig all lycka man kan få. Jag lovar att bära med mig dina ord till mig... Precis så vill jag leva!

Johan

En matta, ett möte, en möjlighet....

Ibland uppstår det möten som inte var planerade men som man vet att man kommer bära med sig resten av livet. Igår hade jag faktiskt två sådana möten i Örebro av alla ställen.

Möte # 1:

Jag satt med kollegor på en sushirestaurang och åt lunch och såg ut över slottet då jag kom på, och berättade om, att jag hade "handtuftat" en vacker matta till slottet för ungefär 15 år sedan när jag jobbade på Kasthalls Ateljé. Ett hantverk jag är mycket stolt över att kunna. Marcus från Vadstena klosterhotell och jag hade en lucka innan nästa kundmöte och gav oss av till Slottet och knackade på dörren i vinst eller förlust. Vi möttes av en kvinna som drev butiken längst ner i slottet och jag berättade vårt något udda ärende om att få se om min matta fanns kvar på slottet. Hon sken upp som en sol och utbrast - Är det du... Som vi har pratat om det här..... Mattan är det finaste vi har på slottet och vi har många gånger undrat hur den kom till.

Hon lämnade snabbt över kassanyckeln i butiken till en anställd och tog oss med upp genom trappor och salar tills vi kom fram till en förrum till ett av tornrummen. Där låg hon.... mattan alltså. Större än jag minns henne, men fortfarande en fantastisk matta. 25-30 m2 stor och med ett härligt slingrande mönster som Gunilla Lagerhem Ullberg har ritat. Kvinnan i butiken ringde efter sin man som också jobbade på slottet. Örebros starke man kallades han fick vi veta senare under kvällen. En fantastisk personlighet och man som gjorde oss äran att lämna sitt skrivbord bara för att komma och hälsa på "han som gjort mattan". Det visade sig att vi hade flera gemensamma bekanta och vi hade ett långt och intressant samtal. Ett möte som berörde både mig och det trevliga paret på slottet. (Jag tror även Marcus från Vadstena var lite berörd) Ett möte på min matta som har påverkat personalen på slottet i över 15 år. Visst finns det ett japanskt ordspråk som säger: En matta, ett möte, en möjlighet.... ? (om det inte finns så borde man införa det direkt)

Möte # 2 i Örebro kommer jag att blogga om i morgon.... Det var ett mycket kärt återseende :-)

Johan på Aronsborg

Gästskribent: Stefan "The Gardenman" Blog Action Day

Idag är det alltså blog action day, vilket innebär att en massa bloggskribenter över hela världen tillsammans bloggar om klimathotet, som en enda stor manifestation. (Vem som ska hinna läsa allt förstår jag inte riktigt…)
Tanken är att påverka världens makthavare inför klimatmötet i Köpenhamn.
Och det är väl bra, att vi gör nått menar jag.
För vad kan vi göra? Känns det inte lite övermäktigt att försöka stoppa nått som fått hela globen ur balans?
Är det nån mening att göra nått?
Var och käkade hamburgare på Max förra veckan. Och där har man tagit till sig den geniala ide´n att lätta på sina samvete genom att plantera x-antal träd för varje hamburgare. (Träd förbrukar koldioxid och hamburgertillverkning orsakar en massa koldioxidutsläpp, på så sätt så mättar varje hamburgare två gånger liksom…eller nåt?)
Gör det nån skillnad? Kanske skulle vi också göra så här?
Det vore väll en kanon ide! Ja menar vi har ju en hel golf ranch som vi skulle kunna peta ner en himla massa trän på, då behövde vi ju inte hålla på med det här svanenmärkningen och iso -certifieringen, eller sortera sopor å byta lampor.
Men skulle det hjälpa?
Skulle det verkligen göra någon skillnad?
Jag ser det som att vi alla sitter ett tåg som rusar för fulla spjäll på en räls som någonstans runt hörnet slutar rakt in i en bergvägg. Det här är ett tåg som tuffade igång med svart kolrök och frustande ångmaskiner för en så där hundrafemtio år sen och har sedan dess ökat farten allt fortare.
"Nu är du allt en sån där riktigt pessimistiskt norrlänning, tjurgubbig och bitter…" hör jag att ni tänker.
Men det är faktiskt så att vi är 6,6 miljarder passagerare just nu. Tåget kanske inte ryker och dånar som det gjorde förr, men istället rusar det allt mer ljudlöst och med en sjutusan till fart över slätterna mot den oundvikliga smällen i berget. Medan tåget oavbrutet ökar farten så sitter vi ombord och funderar över hur vi ska få till våra liv här ombord. Några av oss klev på för många år sedan och kommer med största sannolikhet att dö innan tåget slår i bergväggen. Många av oss är med och eldar upp farten medan väldigt många nyss har blivit födda ombord. Hur deras resa blir vet vi inget om just nu. Den ser väldigt dyster ut och om inget drastiskt görs så fortsätter hastigheten att öka. Pessimist? ja kanske, men nått gör vi väll ändå?
Joo, visst! Dom flesta av oss sitter mest i restaurangvagnen och talar om hur höga bensinpriserna blivit, hur eländigt det är med långa dagisköer och hur hemsk den där Anna Anka är och tycker att det är förfärligt att ruccola-salladen är dålig i affären. Ibland gör vi något som får farten att sakta ner lite grann en stund och vi köper utsläppsrätter som hackar bort någon liten flisa på ytan på bergväggen, samtidigt som vi med gott samvete eldar på loket.
"Jamen då är det väll ingen ide att göra nått då eller?" Säger någon.
Vad hjälper det då att sortera sopor, miljöanpassa bilar, konsumera ekologiskt och närodlat, minska energiförbrukningen, skriva långa invecklade blogg-inlägg eller låta bli att åka flyg osv. om det ändå går åt pipan?
Självklart så gör det skillnad, framförallt så påverkar det dom andra passagerarna på samma tåg, dom som sitter i hörnet och stirrar ut genom rutan eller fipplar med mobiltelefonen.
Vad som mest behövs är att någon rycker i nödbromsen så passagerarna flyger runt och skakas om ordentligt. Stanna tåget så at vi kan kliva av en stund och fundera över om det här verkligen är rätt stickspår.
"Jaha, du är en sån där…bakåtsträvare", säger ni då förstås, "En som tycker att allt var bättre förr, Du kanske tycker vi skulle sitta i en kåta på fjället och tugga torrkött du förståss, Lappgubbe!"
Det handlar inte om det (även om det ligger en viss lockelse i det med…) det handlar om att sakta ner, stanna och kanske backa lite grann för att vi ska ha en chans att ta en annan väg så dom yngsta på tåget också ska få en lång resa och för att nya passagerare ska kunna kliva ombord i framtiden.
"Så du tycker att det är helt onödigt då med det vi gör? Med svanen märkning, iso sertifiering och miljövänligare rengöringsmedel och att vi förbrukar mindre el " kanske ni undrar.
Nej, verkligen inte, Det får säkert farten att gå ner lite grann, men framförallt visar vi dom andra passagerarna att vi försöker och gör det vi kan, det ger ringar på vattnet som det så fint brukar heta.
Och att blogga om klimatförändringarna då, kan det vara nått?
Tja, inte vet jag ? Kanske kan det påverka någonting, kanske kan det få någon mer att tänka till lite extra. Det är svårt att säga, men om 5000 bloggare (troligen fler)skriver om klimathotet just idag så kanske det kan få en liten effekt på dom som styr loket under det där mötet i Köpenhamn, och det är väll väl värt att prova?
Men för säkerhets skull så planterade jag tre stycken nya träd i våran allé här om dagen, bara för att ge lite kompensation för gräsklipparns utsläpp åtminstone.
Stefan "The Gardenman" at Aronsborg

Undrar vad de tänker

Brukar du fundera över vad som rör sig i huvudet på människor du möter? Vad de tänker på och varför? Vad som har hänt dem på morgonen innan de gett sig av till jobbet? Om de har något.

Det händer att jag gör det när jag inte har nåt bättre för mig.

Idag var jag i Örebro över dagen. Visste du föresten att Örebro är Sveriges sjätte största stad med över 100 000 invånare? Det kan man inte tro när man är där. Känns som en riktigt liten fin småstad. Och när jag stod inne i en take-away-sushi-restaurang på torget funderade jag över vad som rörde sig i huvudet på Örebroarna som befann sig i samma lokal. Vad tänker de på.

Så jag frågade en dam.

- Vad tänker du på?

Då tittade hon bort och började röra sig mot en annan del av lokalen. Rädd? Kanske.

Nytt försök med en yngre grabb:
- Tjena. Jag kommer från Stockholm och funderar lite över vad man tänker på här i Örebro. Vad tänker du på nu?
- Eh, typ vilka brudar som kommer på festen på fredag eh, svarade grabben med utpräglad Örebrodialekt.
- Aha tack, same same but different...

De är inte så annorlunda ändå de kära Örebroarna.

En som har lite extra bra tankar kommer här...
- Du Puh, vad är det första du tänker när du vaknar på morgonen? frågade Nasse.
- Jag undrar vad jag får till frukost, sa Puh, vad tänker du Nasse?
- Jag undrar vad det skall hända för något roligt idag, svarade Nasse.
- Mmm, sa Puh tankfullt, det är samma sak.
(A.A. Milne, E.H. Shepard)

//Aron

Recycling

Man går där på stan. I city. På Söder. Eller framförallt på Kungsholmen. Puls, avgaser och trafik ska det ju vara. Långt från djur och natur. Ja, det kan man tro men...

Vi är invaderade av kaniner. I tusental dyker de upp. Hotfulla. Som om de ska ta över staden. Och någon liten flicka säger: Åh vad gulliga. Och mammorna ler och pekar: Titta där. Japp, så är det. Men inte alla tycker som flicka och mamma.

Nej, en del vill att de ska bort. Därför sköts förra året 6000 kaniner, läser jag i tidningen. Eller "fällning" som de kallar det. Och man gör det faktiskt inte av hat. Inte heller av rädsla. Man gör det på grund av all förstörelse kaninerna ställer till med. De käkar tydligen buskar och skit i parkerna. Jisses!

Och vet ni vad som händer med kaninerna sen. Begravning? Nja, inte riktigt. De döda kaninerna fryses ner och sedan plockar man fram dem då och då. Fraktar kropparna till ett förbränningsverk i Karlskoga där de blir bioenergi. Ja, du hörde rätt. Bioenergi som ger värme åt frusna värmlänningar.

Fint säger vissa - recycling är alltid rätt.
Vidrigt säger djurrättsaktivisterna.

Crazy - säger Aron.
Vad säger du? Är det rätt att recycla kaninerna?

//Aron

"Svenssons Betraktelser" Med döden som insats

Idag hade jag ett möte med två herrar från ett relativt stort svenskt företag. På visitkorten stod säkerhetsansvarig. De hade en diger lista med punkter om säkerhet inför ett större arrangemang som vi hoppas få vara värd för under 2010.
Att vara hotelldirektör innebär ett enormt stort ansvar och det är jag väl medveten om. Att utbilda min organisation till att kunna hantera en krissituation och att på bästa sätt förebygga att något tillbud ska inträffa är ett av mina absolut viktigaste arbetsområden. När ett företag sätter sina högsta chefer på ett och samma hotell så riskerar man i värsta fall en enorm katastrof om en tex en brand skulle utbryta. Mitt besök gav mig en bild av hur man flyttat stora inbokad konferenser pga dåliga rutiner på tex brandövningar och säkerhetsutrustning. Man vill ju inte konferera med döden som insats sa den ena mannen.
Så tillbaka till deras lista. Jag tycker att vi har tänkt på allt men man vet ju inte vilka parametrar dom skulle väga in i begreppet säkerhet.
Till slut när vi kommit till sista punkten kunde vi gemensamt konstatera att vi uppfyller deras kravlista med beröm. Ett grundkrav var faktiskt att hotellet ska vara utrustat med hjärtstartare (defibrillator). Jag kunde stolt visa vår "startare" och listan på de 12 personer som har utbildning att hantera den. Säkerhet är ett vitt begrepp, men jag fick ett kvitto på att vi jobbar förebyggande på ett sätt som gjorde besökarna mycket nöjda.

Generöst Svensson!

"Svensson gör som Svenskan", läser jag i Resumé. Ja, Svensson ger alla sina medarbetare IPhones. För att visa sin uppskattning för ett väl utfört arbete. Jag blir glad! Generöst Svensson tänker jag. Själv kände jag att jag kanske inte varit på topp sista tiden. Men okej. En för alla. Alla för en.

Thats my friend. It's pure love.

När kan jag komma och hämta den?

//Aron

Ute och cyklar

Ibland är jag helt ute och cyklar. Jag vet. Senast idag faktiskt. Skulle över Västerbron mot Hornstull då jag ser en kille framför mig som ramlar från sin cykel. Vet inte vad som egentligen hände men plötsligt bara låg han där. Pinsamt.

Precis. Åh vad pinsamt. Det är så jag tänker. Och förmodligen han också.

Inte - aj fan, vad jag slog mig. Eller - hoppas inte kläderna eller cykeln pajade. Nej utan - hoppas ingen såg. Hoppas ingen såg! I alla fall ingen snygg tjej eller nåt. Så skulle i alla fall jag reagera.

Och likadant gör jag när jag ser honom ligga där. Låtsas att jag inte ser. Så att inte han ska tycka det är pinsamt att jag ser. Och alla andra runt omkring gör likadant. Ingen stannar och frågar hur det gått för the man. Eller om han behöver hjälp. Strange!

Visst är det konstigt hur vi reagerar vid vissa möten. Som om man är helt ute och cyklar.

//Aron

"Svenssons Betraktelser" Möte med Detroit

I fredags skulle jag, för första gången på säkert 10 år, gå på en hockeymatch. Detroit Red Wings skulle möta St Louis Blues i NHL-premiären i Globen. För en landsortskille som jag lät det här som den ultimata upplevelsen och på ett nafs skulle jag ha tagit igen allt som jag missat de sista 10 åren. Vi samlades på O´Learys innan och tog en öl.... trevligt gäng, lite grabbsnack, och så av till Anexet för lite mat och intervjuer på scenen från gamla avdankade lirare. So far So Good! Så är det dags för match.... in i Globen eller Ericsson Globe som det heter numera. Bra platser, spelarna in på isen och jag bara väntar på NHL-VRÅLET.... " ??? Andra sidan är ni klara... Jajja mensan fattas bara" var det enda som hördes. Jag trodde i min enfald att vi Svenskar skulle uppföra oss som "Äkta Amerikaner"... men det kunde vi inte. Jag hör igen "andra sidan......" Alla verkade hålla på Detroit för vi har några Svenskar som spelar där. Trots överlägset spelarmaterial och ett kraftigt spelövertag lyckades inte Red Wings vinna (vare sig på fredagen eller lördagen) Man hade glömt av att det alltid är den som kämpar mest och har rätt inställning som vinner. Mitt möte med hockeyn och NHL motsvarade inte mina förväntningar, men jag fick en trevlig kväll, kalla öl och ett kvitto på att om du inte har rätt inställning så vinner du inte....