Jag köper stödstrumpor...

Det ringde precis på dörren här. Nyss urkliven ur duschen, bestämde jag mig ändå för att öppna. Man blir ju nyfiken. Och man vet ju inte. Kanske är det någon från Postkodlotteriet, som av misstag har hittat mig. Kanske är det Kim, eller vad hon heter, hon med stickad mössa och röda runda kinder, som vill gratulera mig för att jag vunnit en miljon. Minst. Säkert har någon granne skickat in och anmält mig, eller nåt. Och jag kommer i TV. Shit! Snabbt på med morgonrocken. Öppnar.

Det är Kim, eller vad hon heter.

Men när hon börjar prata så säger hon att hon heter Jacob. Att hon går i tredje ring på gymnasiet och håller på med ett historiearbete. Hon säger att hon är så intresserad av andra världskriget så att hon vill åka och besöka gamla koncentrationsläger i Tyskland. Men skolan vill inte betala. Så nu står hon alltså här, utanför min dörr, kallar sig för Jacob, och vill sälja stödstrumpor för att få in pengar.

- Men låt dig inte luras av namnet, säger hon och ler. Själva "stödet" går till SOS barnbyar.

Gosh! Dubbel välgörenhet.

Hon ser hur jag funderar och börjar prata om kvaliteten på strumporna. Som om jag skulle bry mig. Det är väl för fan inte för strumpornas skull jag skulle köpa. Det är ju för att Kim ska få sin dröm uppfylld. Så jag köper. Tre för 100 spänn. Sedan ger jag strumporna som present till Kim. Hon ler sitt pojkaktiga leende, tackar och går.

Den där Kim.

Vem vet. Nästa gång hon kommer kanske hon har med sig något till mig. En bil. En miljon. Eller någon gammal sten från Dachau.

Ja, Kim/Jacob skötte sig i alla fall så bra att Aron köper stödstrumpor.

//Aron