Nattens mission completet

Uppe tidigt. Eller sent. Sova går i alla fall inte för en av grannarna har tydligen bestämt sig för att ha ett hejdundrande party en måndagkväll i september. Eller nåt. Det låter i alla fall som en hel första maj-orkester på tjack ovanför mitt huvud och eftersom det nästan aldrig hänt förut kan jag inte förmå mig att klaga.

Näe. Utnyttja tiden till något bra istället, tänker jag.

Hmm, det där helikopterrånet har jag inte haft tid att sätta mig in i riktigt. Vad har hänt? Var står vi nu?

Okej, serbisk polis hade alltså tipsat svensk polis om vad som skulle hända. Men svenska polisen trodde att rånet skulle ske en vecka tidigare. Därför släppte man bevakningen. Och det blev som det blev. Nu är dock sex personer anhållna och det är här jag fastnar. Vilka är de? Och framförallt. Vem är kampsportaren? Det blir nattens mission.

Efter lite research hittar jag svaret. Jag vet vem det är. Och jag vet hans bakgrund. Allt stämmer och jag är väldigt nära att publicera namnet. Men... det är inte helt lätt. Det här ju ingen person man vill råka i luven på. Men å andra sidan, jag har ju lagt mycket tid på det här... Nog borde jag väl dela med mig av min vetskap.

Ja. Jag är ingen fegis på det sättet. Vaddå, skulle "han" ge sig på mig och kasta mig i gatan med en judoschwing eller nåt? Eller sparka ihjäl mig med en karatekick. Eller skicka sina kriminella vänner på mig. Näe. Inte rädd alls.

Jag berättar.

Men då händer något. Det är något som inte stämmer. Fanskapet har fel ålder. Han ska ju vara 31 men min kampsportare är mycket yngre. Dessutom har han blivit dömd för andra saker än den som de gripit.

Ge upp? Skulle inte tro det. Det är länge kvar innan jag ska vara på jobbet och än har inte rejv-stampet slutat.

Hittar då detta och det känns skönt att inte behöva vara först ut med att publicera namn och bild på de anhållna.

Mission completet!
God morgon!

//Aron

"Svenssons Betraktelser" Bröstfixerad

Jag såg ICA:s nya reklam i morse. Först tänkte jag "Hur vågar dom". Sen tänkte jag "Sex säljer". T.o.m. ICA vågar använda Sex i sin reklam. Vågat! (och lite coolt) Efter inslag av marinerade kycklingbröst och bröstkarameller så slutar reklamfilmen på ett sätt som "legaliserar" alla anspelningar på BRÖST. Hela filmen mynnar ut i en kampanj för Rosa Bandet.... Snygg avrundning på en reklamfilm som annars garanterat hade väck ilska hos kvinnoförbund och ordentliga människor.
I och med att det här inlägget är klart skall jag genast gå ut och beställa chokladtryfflar formade som jungfrubröst och skänka 25% av intäkterna till Rosa Bandet. Watch me!

Kungsholmen i lågor...

Har ni hört va!? Att Melkers Kungsholmen stod i lågor igår kväll. Ingen kom till skada, skönt. Och ännu vet man inte hur branden kunde uppstå. Attentat som med Grill eller otur i köket? Återstår att se.

//Aron

Vem är tönt nu?

Lite lustigt. Sprang på en väldigt gammal polare på stan idag. Inte så gammal i ålder alltså. Och inte till utseende heller för den delen. Nej, men han var polare för väldigt länge sen. Närmare bestämt när vi var 11 år.

Egentligen var vi inte ens polare. Han var en riktig tönt. Jag tuff som fan. Hade gitarren på höger knä istället för på vänster. Sänkte handloven nära gitarrkroppen när gubben (gitarrläraren) försäkte tvinga oss att hålla den fyra fingrar upp. Och jag slog på strängarna på ett sätt som Jonas "polaren" aldrig skulle drömma om. Näe. Jonas bara gjorde precis allt som läraren sa. Och fick beröm. Tönt, tänkte jag...

Och nu stod han här alltså, en livs levande Jonas, piercad i hela ansiktet och med svart stripigt hår. Nej, jag kände inte igen honom. Inte en chans. Men han kände igen mig. Lika snygg nu som då, tänkte jaj.

Vi snackade en stund. Var gör du nu? Hur har det gått med allt? Har du kontakt med några andra från skoltiden? Lirar du nån gura nu, hehe? Vi kanske ska lira något ihop?
- Ja visst, svarade Jonas. Du kan haka på någon nång. Jag lever på musiken idag. Har varit i Japan två svängar och nu väntar Canada. Ja, vi kan jamma någon kväll...
- Säkert - tönt, tänker jag. Men ser framför mig hur Jonas och hans nya kompisar skrattar åt mig medan jag med sänkt handlov, gitarren på höger knä och hårt anslag försöker ta mig igenom Gubben Noak,

Vem är tönt nu?

//Aron

Möte med skärgården

Har nog aldrig varit ute i skärgården så här års. Skulle inte direkt komma på den idén själv. Bara så där. En mulen, blåsig höstdag. Vi åker ut i skärgården och kollar läget. Inte jag. Men idag blev det så. Och det var bra.

Skulle träffa en kund som sa sig förlänga semestern genom att bo kvar på sitt sommarställe också en bit in på hösten. Och jobba kunde han ju lika gärna göra där som någon annanstans. Det lät ju inte så dumt. Ja, och ville jag ha möte med honom så var det bara att sätta sig på färjan och åka ut på böljan. Stavsnäs - Sandhamn. Nästan själv. Inte många andra som tänkte samma tanke. Och det var bra.

Jag tror att det är så, att man ska göra såna saker lite oftare. Sådant som man inte brukar göra. Det berikar verkligen. Även om man från början kanske tror att "det där är inget för mig". Ingenting jag gillar. Men hur kan man egentligen veta? Innan man provat.

Jag förstår Kenneth, som väljer att bo kvar i sin stuga. Och jag antar att han jobbar bättre där än någon annanstans. Och visst älskar jag skärgården på sommaren. Men hösten är nog fan ännu bättre. Inget folk. Ganska tyst. Bara det vilda havet som slår hårt och brutalt mot de rundade klipporna. Nog vill jag rekommendera dig ett möte med skärgården. Speciellt på hösten.

//Aron

"Svenssons Betraktelser" Vi träffades på en konferens

Hur många av era bekanta har inte träffats och blivit ett par på jobbet. Med handen på hjärtat kan även jag erkänna att det var så här jag träffade min sambo. På jobbet... eller rättare sagt "det sa klick på en konferens". Det låter nästan lite "billigt" men så var det. Om man låter mig vara ett slagträ i det jag nu kommer påstå, så behöver ingen annan ta illa upp. Mitt påstående är:

Många människor går som katten runt het gröt på jobbet. Man talar inte alltid om vad man känner eller tycker. Det kan vara ej tjej på kontoret eller på lagret som man gillar men aldrig skulle komma på tanken att närma sig. Det kanske känns helt overkligt att han/hon skulle uppskatta mig som person och känna likadant. Man kanske har känt varandra i flera år utan att Amors pilar flugit genom luften. Trevlig men inget mer....

Men så kommer då det där tillfället, den där konferensen eller personalfesten där ett glas vin gjuter mod i även de mest introverta och blyga människorna. Man tar sig mod att pratamed den man inte pratar med vanligtvis. Man kanske finner intressen eller åsikter som man delar. Vardagen byts mot fest och plötsligt så upptäcker man en attraktion, i bästa fall är den ömsesidig.

Tänk om det är din nya sambo eller kanske rent av fru som du sitter framför och konverserar. Livet är för kort för att fundera.... Släpp taget om det förutsägbara och förutbestämda och bara låt saker och ting ske av sig självt. Låt ödet bestämma om livet var menat för er. Tro mig... jag, eller framförallt min bar- och nattpersonal, ser bevis på den glädje och kärlek som kan uppstå på en konferens. Vårda den väl och länge..... Konferenskärlek är inget att leka med.

J.Svensson

Storleken har betydelse!

Råkade spilla lite på lunchen och därmed lärde jag mig att sånt kan hända även den bäste, hehe. Jag spillde förresten ganska mycket. Var tvungen att springa ner i butik för att köpa en ny skjorta. MQ fick det bli. Lite lagom sådär.

När jag står där och bläddrar bland skjortorna kommer en rätt snygg expedit fram. Tar fram en av skjortorna och säger att jag behöver nog en som är i lite större storlek. Ja, eftersom jag är så bred över axlarna, säger hon. Hoppsan! Allt slit på gymet har alltså gett rejält med resultat. Sånt som syns med blotta ögat alltså. Och jag vill böja mig fram och ge expediten en kyss. Men sansar mig naturligtvis.

I provrummet visar det sig dessvärre att hon har fel. Skjortan är alldeles för stor men då får jag veta att det är ovanligt stora storlekar i den modellen och att det var fel av henne att inte tänka på det. Me like. A lot.

Köper. Naturligtvis.

Jag har funderat en stund. Och kommit fram till att expediten var helt ärlig. Detta var inte bara ett säljknep, en taktik, som de får lära sig på expeditskolan. Väl!? Nej, helt ärlig. Hon skulle säkert ha sagt samma sak om jag var en tjej som kom in.
- Du tjejen, titta inte ens där. Du behöver en större storlek så stor som du är...

Eller inte!

Men med mig var hon i alla fall helt ärlig. Känns skönt!

//Aron

Mysteriet på Kungsholmen...

Har du varit på restaurang Kungsholmen någon gång? En av Melkers krogar. Jag har. Flera gånger. För jag gillar det. Men jag förstår inte riktigt varför jag gör det. Det är någon slags omvänd trevlig service där. Ja, inte direkt otrevlig men som att det på något sätt är mest på deras villkor. Inte på gästens. Fast man köper det. Konstigt.

Kanske är det för att det är så "lagom" puls där, men...

... Man får inte sitta var man vill. Fast man ser att det är ledigt. Man ska kunna svara på massa konstiga frågor. Om maten, och får känna sig lite dum om man inte riktigt kan. Och antalet toaletter är alldeles för få i förhållandet till antalet gäster. Fast man köper det.

Och ändå som sagt, jag gillar det. Konstigt.

Vad är det som gör att det är okej på vissa ställen men inte på andra.

Alltså servicen är ju så himla bra. Hur kan man tycka det samtidigt som de inte är så värst tillmötesgående? Ja, det här är ett verkligt mysterium som jag inte varit med om någon annanstans. Har du?

//Aron

Ingen som du!

Man ska vara så annorlunda. Men ändå så lika.
Man ska se lite fattig ut. Speciellt de rika.
Man ska hitta sin stil. Men ändå passa in.
Vara sin egen. Fast stilen är inte din.

Man bör ha en egen image. Inte bli en i mängden.
Om man är kort. Förringar man längden.
Man vill vara stor. Men ändå liten.
Man vill festa hårt. Utan att bli sliten.

Man vet nästan allt. Men ingen förstår.
Vill att du stannar. Men ler när du går.
Man vill sticka ut. Skrika om det krävs.
Man vill va sig själv. Men känns som du kvävs.

Fan, vad det är skönt att inte vara så ung längre. Träffade min obstinata lillasyrra idag. Allt hon gjorde var att inspirera mig att skriva dessa ord. Tack Linnea!

Borde inte detta vara något för en marknadsförare att bita tänderna i. Varumärket! Jag! Tänk att jobba med ett så otydligt, obstinat varumärke som Linnea. Någon som vill anta utmaningen.

//Aron

En riktig Norgehistoria

Var över till Norge igår för ett kort möte med en ny kund som vi ska börja jobba med. Arlanda-Oslo tur och retur. Jag gillar verkligen att flyga. Total avkoppling. Inga telefoner som ringer. Inget…. Man kan bara sitta. Och bli serverad en torr fralla och lite kaffe.

Bakom mig på flyget sitter två killar. I min ålder. Klädda i kritstrecksrandiga kostymer. Ser ut som unga affärsmän, lagom kaxiga för att jobba på något hypat IT-bolag. Den ena läser DI, den andra Svenskan. Jag hör att de diskuterar något av innehållet i blaskorna. Jasåjahaja.

Och så börjar de.

Levererar den ena norgehistorien efter den andra. Och skrattar. Högt. Och vi som sitter runt omkring kan inte låta bli att instämma i skrattet. Det blir lite smått hysteriskt eftersom det samtidigt avslöjar alla grannar . Att de/jag lyssnar på affärsmännen fast man inte borde. Dessutom tänkte nog alla att det kunde ju faktiskt vara så att någon runt omkring männen kunde vara norrman själv. Ganska troligt till och med va. Ja det var en konstig situation.

Jag kommer i alla fall i håg ett par av historierna. Så här kommer de:

En svensk hare har kommit nära norska gränsen då han möter en norsk hare flyende in till Sverige.
- Varför flyr du?
- Det är älgjakt i Norge.
- Men du är väl ingen älg?
- Nej, men säg det till norrmännen."

- Vet du varför det blir krig mellan Norge och Sverige om 1000 år??
- För det är då dom fattar våra skämt!

Passageraren till flygvärdinnan
- Hur högt är det här planet?
- 10000 Meter
- Oj! Och hur brett är det?

Ja, ni hör. Asroliga! Ja, i rätt sammanhang alltså. Men ack så torra i fel sammanhang.

Och så är det ju med allt men ska göra. Det gäller att sammanhanget stärker det man vill få fram. Detta är väl något alla borde ägna en extra tanke på när en konferens ska arrangeras. Ofta är det väl en föreläsare som ska få ut ett budskap. Och då gäller det att hitta förstärkning. Sånt som stärker budskapet. Stämning, färg, form.

Ananrs kanske ingen skrattar, eller förstår, eller kommer ihåg. Som med min Norgehistoria.

//Aron

"Svenssons Betraktelser" Möten utan agenda...

Vem har inte åkt till ett möte med förväntningarna höga som Kaknästornet och tron om att man skall komma hem med ett antal färdiga lösningar Men när man lämnat mötet och kommer hem till jobbet igen så ställde man sig frågan.... - Vad har vi egentligen tagit för beslut?? Varför hade vi det här mötet??

Jag har vid flera tillfällen prövat, och uppmanat andra att prova, att ha möten helt utan en förutbestämd dagordning. Alla tar med sig funderingar, ämnen, frågor eller problem som man skriver upp på Whiteboarden. Därefter gör man en gemensam prioritering på de frågeställningar som anses vara viktigast, ganska viktiga och mindre prioriterade frågor/ämnen. Varje fråga/ämne tar man och går igenom bollar, vänder och vrider innan man kommer till den obligatoriska beslutspunkten. Man måste fatta ett beslut innan man går vidare. Beslutet skall ha ett sista genomförandedatum samt en ansvarig. Den feedback jag har fått på dessa möten har varit fantastiska. Delaktigheten, beslutsamheten, glädjen, utbytet... Ja, allt blir riktigt bra.



Så våga varva dina trista och halvstrukturerade möten med ett möte utan agenda.



J. Svensson

Farligaste fikabrödet!

Jaha. Nu har man konstaterat vilket som är det farligaste fikabrödet. I en undersökning hävdar man att 25 miljoner britter skadats i kakrelaterade olyckor. Förgiftning? Sockerchock? Eller vanlig fetma? Näpp. Det är konstigare än så. Läs här>>>

På Aronsborg kan vi dock lugnt fortsätta servera hemlagad choklad. Det står ingenting om att denna lilla läckra delikatess gett upphov till några som helst skador. Nej, choklad blir man ju lycklig av.

Ja, men se nu upp för dubbelkexet med vaniljkräm när du är på konferens. Var försiktig! Var rädd om dig!

//Aron

Tänk om man hade en blogg...

Ja, tänk om man hade en blogg. Vad bra allting skulle kunna vara. Man skulle kunna fråga alla sina kunder vad de tycker om oss. Om det finns någonting vi skulle kunna göra bättre. Och ha en bra och öppen dialog. Ett möte på nätet så att säga. Och så skulle olika kunder kunna läsa om varandras upplevelser. Ge tips till varandra. Vilket skulle kunna resultera i ännu fler bra möten och konferenser. Ge och ta. Och alla skulle vara som en enda stor lycklig familj.

Vi skulle kunna få kritik på en öppen arena och få stå till svars för saker som vi misslyckats med. Och detta skulle kanske bidra till att vi inte ens skulle begå några fel. Nja, ingen är ju helt felfri - alltid. Men nästan!

Och jag skulle kunna sitta ute i solen, knäcka en mellis, skriva ett blogginlägg, en helt vanlig onsdag eftermiddag i september. 23 grader varmt och ljumma vindar, skulle det vara. En katt skulle komma och stryka sig utmed mitt ben och på avstånd skulle jag höra ljudet av en motorcykel. En servitris skulle komma och fråga om jag ville ha påfyllning. Och jag skulle tacka ja. Gärna, skulle jag säga.

Om vi bara hade en blogg...

HA! Och det har vi ju. Och livet känns verkligen helt okej. Men visst vore det kul om lite kunder skulle hitta hit och berätta för oss om hur mycket de gillar oss och sånt. Det vore fina grejer det.

//Aron

Ett jäkla sätt...

"Måndagar är ett jäkla sätt att använda en sjundedel av sitt liv på". Snyggt citat! Jag har inte inte hittat på det själv men hört det någonstans. Och jag tycker det är riktigt bra. Man kan instämma. Eller så kan man filosofera kring det en stund. En måndag. Som denna. Eller vilken annan måndag som helst går bra.

Hur många gånger har man inte fått svaret; Stånk, puh, blää det är ju måndag. Med riktigt negativ klang i rösten. Och en kroppshållning som berättar att kriget satt sina tydliga spår. Utan snus i arton dagar försmäktar vi på denna ö. Mungiporna ner som sörjer han en nära anhörig. Livet är skit. Och det finns gott om tid att lida. Bitter. Pina.

Vad är frågan?

- Hur är läget?

Nej men jag kan väl ödsla en sjundedel av mitt liv på att vara negativ. Dra ner mig själv och andra i skiten så gott det går.

- Hej, vad har du gjort med ditt liv.
- Jo, en sjundedel av livet har jag tyckt att livet har varit pest. Måndagar! Det kan låta som jag inte använt min tid på jorden såsom det var ämnat. Men å andra sidan har jag varit jävligt glad en sjundedel. Fredagar. Och någon rimlig balans måste man ju ändå hitta. Väl?

Ja, lets filosofera över detta denna förbannade måndag. Denna oönskade sjundedel. Och tänk - skulle jag hellre spendera en sjundedel kortare av mitt liv på jorden. Tänk. Tänk. Och svara mig sedan på:

- Hur är läget?

//Aron

"Svenssons Betraktelser" Är Petter S galen?

Så har han gjort det igen.... Petter Stordalen gick och köpte hotellet som alla pratat om, som alla har hört en historia om, eller som alla vill åka till. Hur skulle det gå? Hur många hundra miljoner har det egentligen kostat att bygga? Hur tänkte man? Hur kunde man lägga hotellet i utkanten av Åre-Björnen? etc etc.... Petter Stordalen köpte helt enkelt hotellet via sitt fastighetsbolag, ca 500 miljoner billigare än vad man precis har byggt hotellet för. Som han uttryckte sig själv - "Jag har köpt koppar men bara betalat för priset av granit". Och jag kan förstå honom. Han är inte galen... inte helgalen i alla fall. (får man skriva så om sin ägare??) Jag kan inte låta bli att fascineras av att han har byggt upp hela sitt imperium från grunden utan en krona på fickan. Blev korad till Norges bästa jordgubbsförsäljare som 12-åring... och sen har det växt från det. Han är inte galen men har ett stort mod och en förmåga att tänka lite annorlunda. Nya vägar = Nya möjligheter.
Jag var uppe på Copperhill i påskas med några vänner och den som inte blir betagen av detta hotell måste det vara något fel på. När man åker i backarna på väg upp till hotellet och undrar var det ligger... varför ser man det inte... och så plötsligt kommer belöningen. Majestätiskt uppe på en kulle ligger en välplacerad "kloss" eller kanske snarare "koloss". När entrédörrarna öppnar sig möts man av en öppen spis lika stor som hela mitt hus i Hässelby Villastad, och till vänster om spisen en enorm kopparvägg som löper genom alla våningsplanen. Fantastiskt!
Grattis Petter, grattis till att köpt en mötesplats för människor i generationer framöver. Skidresor, konferenser, kongresser, eller bara en weekend för att få lite tid med sina sina nära och kära.

Alla konferensköpare... När ni har varit på Aronsborg si sådär 3-4 gånger... Prova Copperhill, Åres snyggaste och bästa mötesplats!
Petter! Fortsätt vara halvgalen och gör smarta affärer... Nu tycker jag det är dags att bygga upp ett pärlhalsband av konferensanläggningar också :-)

Jag köper stödstrumpor...

Det ringde precis på dörren här. Nyss urkliven ur duschen, bestämde jag mig ändå för att öppna. Man blir ju nyfiken. Och man vet ju inte. Kanske är det någon från Postkodlotteriet, som av misstag har hittat mig. Kanske är det Kim, eller vad hon heter, hon med stickad mössa och röda runda kinder, som vill gratulera mig för att jag vunnit en miljon. Minst. Säkert har någon granne skickat in och anmält mig, eller nåt. Och jag kommer i TV. Shit! Snabbt på med morgonrocken. Öppnar.

Det är Kim, eller vad hon heter.

Men när hon börjar prata så säger hon att hon heter Jacob. Att hon går i tredje ring på gymnasiet och håller på med ett historiearbete. Hon säger att hon är så intresserad av andra världskriget så att hon vill åka och besöka gamla koncentrationsläger i Tyskland. Men skolan vill inte betala. Så nu står hon alltså här, utanför min dörr, kallar sig för Jacob, och vill sälja stödstrumpor för att få in pengar.

- Men låt dig inte luras av namnet, säger hon och ler. Själva "stödet" går till SOS barnbyar.

Gosh! Dubbel välgörenhet.

Hon ser hur jag funderar och börjar prata om kvaliteten på strumporna. Som om jag skulle bry mig. Det är väl för fan inte för strumpornas skull jag skulle köpa. Det är ju för att Kim ska få sin dröm uppfylld. Så jag köper. Tre för 100 spänn. Sedan ger jag strumporna som present till Kim. Hon ler sitt pojkaktiga leende, tackar och går.

Den där Kim.

Vem vet. Nästa gång hon kommer kanske hon har med sig något till mig. En bil. En miljon. Eller någon gammal sten från Dachau.

Ja, Kim/Jacob skötte sig i alla fall så bra att Aron köper stödstrumpor.

//Aron

Polaren Pär...

Var nere och bänkade en sväng på gymet ikväll. Träffade polaren Pär. Pär med Ä, som är så viktigt för honom. Till och med om man ska skriva Pelle så ska det vara med Ä. Pälle. Speciellt ska det vara, för mannen som jobbat som säljare i alla år. Med stor framgång dessutom. Säger han. En sak som jag bara inte kan förstå. Hur gärna jag än vill. Framgången alltså.

Pär snackar nämligen helt oavbrutet. Exakt hela tiden. Jag svär. Om sig själv. Inget ämne är så intressant som Pär. Någon gång slänger han in en fråga men jag har aldrig varit med om att han orkat lyssna på svaret. Otåligt står han och kippar med munnen som vore han en ful fisk på land, för att få chansen att komma in i samtalet och lyssna på sin egen ljuva stämma. Otåligt flackar han med blicken för att, medvetet eller omedvetet, visa sitt ointresse av vad en annan homo sapiens kan ha att förtälja. Otålig.

Hur står man ut med en sådan säljare, tänker jag. Jag som inte pallar 45 minuter på gymet. Och han suger sig fast som en igel. Babblandes. Kippandes efter andan. Outhärdligt. Så jag klovar på lite mer vikter och pressar upp stången. Med en styrka jag inte visste fanns.

Men jag tror att det är på följande sätt med Pär.

Antingen är han en helt annan person i sin yrkesroll eller så ljuger han om framgången.

Eller - så snackar han hål i huvudet på folk så att de köper, bara de blir av med honom. De kanske binder upp sig på avtal i många, många år, bara de slipper träffa honom igen. Är detta i så fall en ny säljteknik, som ett stort företag (som han faktiskt jobbar i) kan ställa upp på. Vet man egentligen i organisationen hur deras säljare representerar företaget. Och hur mår varumärket?

Näe, köpa något av honom skulle jag inte. Men kanske ha honom i hasorna när jag tränar. Han kommer ge mig träningsvärk. Både i pecsen och i mitt tålamod. Tack polaren Pär.

//Aron