Plötsligt händer det...

Slinker in på ICA. Ska bara ha lite färskt bröd. Kön ringlar sig och det är visst många som bestämt sig för att handla just samma tid. Och mycket ska de ha också. Kanske hela veckans ranson. Vad vet jag...

Uppfostrad som jag ändå är så ställer jag mig sist i kön. Så som sig bör. Och jag hinner tänka att det inte är klokt att jag ska behöva stå bort så dyrbar tid. För en brödbit. Jag hinner till och med fundera på om jag ska lägga tillbaka brödet eller bara släppa det på platsen där jag står och diskret lämna butiken. Men då...

Kvinnan framför mig, som har en fullastad vagn och två små kids med sig, säger att jag kan gå före. Jag tackar och ler men tycker det känns konstigt. Det borde ju vara jag som gör något för henne. Inte tvärtom. Men jag tackar som sagt och skruvar lite på mig.

Nästa - en man i femtioårsäldern, med fullastad korg.
- Gå före här grabben, säger han.

Och så nästa. Och nästa. Och det blir min tur.

Plötsligt händer det. Som om tankeöverföring faktiskt fungerar. Och visst är det trevligt men jag vet inte... Jag skäms lite när jag tänker på kvinnan med de två barnen och den fullastade vagnen. Hur bökigt ska inte det vara. Men mat måste hon ju ordna. Hennes ansvar.

Jag väntade på henne...

- Kan jag hjälpa dig till bilen, frågade jag när hon betalat, lirkat med barnen, och packat kassarna.
- Tack gärna, svarade mamman som verkade vara van vid att klara sig själv.

Sådanan möten är fina. När godhet smittar. Och sprider sig som en epidemi. Och man plötsligt gör något vettigt med sin dyrbara tid. Och man kan bestämma sig för att göra mer av den varan. För det är det verkligen värt.

Testa!

//Aron