Farmor Siv...

Jag vet inte vad det är med farmor. Aldrig är hon riktigt nöjd. När jag väl ringer får jag höra att jag inte ringer tillräckligt ofta och när jag kommer för att hjälpa henne, med till exempel gräsklippning som idag, ja då har hon en detaljerat nedskriven lista med sysslor som ska utföras. Utan någon som helst tanke på att kanske skrämma iväg sin gäst.

Jo, jag vet att hon är gammal och att man ska ta hänsyn till det. Visst. Men ändå... Jag blir trött.

Hänsyn hit och hänsyn dit.

Farmor själv tar hänsyn till - vad hon tror är - farfars vilja. Han hade velat att jag behåller huset tills jag dör, säger hon. Men det undrar jag. Jag som får sköta trädgården för att farmor är för gammal.

Jag tror farfar hade velat att farmor skulle bo där hon vill bo. Inte där han ville bo när han levde. Han som älskade trädgården och sina odlingar. Men det är dumheter säger farmor.

Farmor kan också bestämma vad jag tycker är gott. När jag tackar nej till pannkakor som hon vill bjuda på, för att jag tycker det är sliskigt, så säger hon "att det där hörde jag inte" och att "du är så mager pojk, ät nu".

Farmor, som var en respekterad lärarinna i svenska, går nu i sitt gamla hus i Enskede och muttrar att det var bättre förr. Och jag undrar om det är så här det ska bli när man blir gammal. Kanske har farmor lovat sig själv att aldrig agera på det här sättet. Och nu, märker hon det inte själv.

Kanske lovar jag att inte bli sån - men så märker jag det inte. Vill verkligen inte.

Men det är klart jag älskar henne - Farmor Siv.

//Aron