Jag tänker mycket på det här med möten just nu. Naturligtvis. Det är ju helt nytt för mig, att liksom analysera vad som händer i olika möten. Det är intressant. Absolut. Om än måste jag erkänna, lite väl pretentiöst. Men okej.
Jag tycker mig också se att det mesta handlar om möten på något sätt. Om man vill tillräckligt mycket så, hehe. Och när jag bläddrar i arkivet, försöker dra mig till minnes ser jag otroligt många möten värda nog att berätta om. Ja, såna möten som chefen Svensson förmodligen menar. Och insikten jag har gjort de här dagarna är att det är just möten som varit något utöver det vanliga som man minns. Positiva eller negativa.
För ett par år sedan jobbade jag med ett projekt på en byrå utanför stan. Vi var väl ett fyrtiotal som trängdes på kontoret. Hälften av oss gick ut och käkade på lunchen och resten hade matlåda. Så öppnade en ny restaurang alldeles i närheten. Efterlängtad. JA. Vi var trötta på utbudet som fanns på den "gamla", även om den inte var dålig på något sätt.
Vårt första besök på den nya krogen, blev vårt sista.
En underbart leende servitris tog beställning av oss och miljön i restaurangen var fantastisk (mot vad vi var vana vid). Det doftade nymålade väggar och allt såg så rent ut. En inglasad uteservering med infra och stora oranga fåtöljer i ett hörn. Snyggt. Utbudet på menyn var också ok. Men just denna dag nöjde vi oss med"dagens". Pasta med någon oxfilé och gorgonzola. Lät okej.
Men pastan var verkligen inte okej. Helt sönderkokt. Det är så äckligt. Men inte är det hela världen. Jag påpekade det i alla fall. Mest för att vara schysst. Men hej, jag förstår, jag är singel och kokar själv sönder pasta ett par gånger i veckan. No big deal. Men då...
Den söta, leende servitrisen sa att hon skulle hälsa kocken det. Och när hon kom tillbaka hade hon med sig en hälsning från kocken. Han ville att vi skulle veta: "att det inte alls var något fel på pastan. Att många gäster hade varit nöjda. Att jag kanske var en sån som gillade när pasta inte var riktigt färdigkokt". Men åh...
Åhh, varför lät de det inte bara bero. Varför skulle den dumma kocken säga något överhuvudtaget? Stupido!! Till och med tystnad hade varit bättre. Vi hade kommit tillbaka ändå. Men nu. Nej tack. Vår gamla restaurang med enformig mat var hundra gånger bättre än ett sånt skitbeteende.
Tänk om köksmästaren hade kommit ut och pratat med oss. Tagit till sig och kanske bjudit in oss dagen efter. Vad hade det kostat. Och vad hade de vunnit? Ja, jag är ingen matematiker men jag vet att 20 kollegor kunde ha ätit på den dumma kockens restaurang varje dag ett par år framöver. Vi skulle fylla halva krogen. Varje dag. Och den leende servitrisen skulle bli vår kompis. Och vi kanske kunde övertala våra matlådekollegor att följa med oss. Men icke.
Ja, det är vad jag kallar ett riktigt skitmöte. Det är inte ens dålig service. Det är ett skitmöte. Som man kommer ihåg.
Hur vill man bli ihågkommen? Där fick ni något att bita tänderna i - Ha?
//Aron
onsdag 19 augusti 2009
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Trist det där... Att man beslutat sig för att låta någon annan laga maten för att bara kunna njuta och koppla av. Visst.. det kan hända alla restauranger (även Aronsborg) att man inte lyckas motsvara den förväntan som gästen hade. Det viktiga är hur man lyckas hantera det när det väl har hänt.
SvaraRaderaI somras hade jag en liknande upplevelse på en krog där jag tillsammans med ett sällskap som även de jobbade inom restaurang. Mitt möte, om vi skall försöka hålla oss till ämnet, blev tvärtom en total avsaknad. Mitt möte med Bea-såsen uteblev. Mitt möte med Pommesfritten uteblev. Mitt enda möte, efter ca 75 minuter, var öga mot öga med en sk Ryggbiff med kappa.... eller snarare en kappa med 80 gram ryggbiff. Hade jag haft mer tid kunde jag berättat liknande historier om var och en som hade beställt mat runt bordet. Kyparens förslag var att kompensera med en gratis dessert. Vi tackade men sa: Nej Tack!. Då hände det omöjliga... Det jag aldrig trodde skulle hända. En av "ägarna" klev fram till bordet och bad om ursäkt. Han bad om ursäkt! Därefter lade han fram en nota utan att debitera för någon maten överhuvudtaget för hela sällskapet. Whow! En historia jag redan berättat för många vänner. Nu till helgen är vi ett gäng som skall vi åka tillbaka och ge dom en ny chans...