Ett litet liv...

Fem dagar har gått sedan Leffe påbörjade sin flytt till Nacka. Behövde större nu när barn nummer två anlänt. Barnet som Leffe är så otroligt stolt över. "Titta vilka fotbollsben han har - precis som pappa". "Se han ler. Titta!" Berättar till och med vad lilla Erik kan prestera i blöjan. Stolt!! Låt mig aldrig bli sån... Även om jag måste erkänna att ungen är charmig. Jävligt söt.

Vi lyfter flyttkartonger. Leffe dirigerar vart möblerna ska stå. Svetten lackar våra pannor och vi stannar upp och delar en pilsner. Pustar ut. Då, helt oväntat, vill Leffe tydligen chocka mig ordentligt.
- Kan du tänka dig att bli gudfar till Erik. Vi skulle vilja det Eva och jag. Evas syrra blir gudmor och ja... det är ju snart läge för dop. Du behöver inte svara direkt. Kanske vill fundera till imorgon. Men vi skulle verkligen vilja.

Stum.

Tystnad.

Jag tänker.

Vad förväntas? Hur är man en bra gudfar? Till en så fantastisk pojke som kan skita så mycket. Måste man byta blöja? Eller räcker det att lira lite boll, lära honom surfa och kanske ge ett och annat tips om brudar.

Syrran säger att det är större ansvar än så. Herre jävlar! Om något händer Leffe och Eva så vill de att jag ska finnas där för deras kid. Klarar jag det? Ansvar - jo man tackar.

Denna söndagkväll ägnar jag tankarna åt min nya roll som god gudfar. Jag blir fan nästan tårögd när jag tänker på att de frågade. Och imogon blir mitt svar - eller vi gör så här - jag sover på saken.

//Aron