Nyårslöftet som kanske spricker...

God fortsättning på er.
Ja, så sitter man här och filosoferar över nästa år. Kommer ekonomin att vända, Kommer världens ledare att komma överens om ett Co2 mål, Kommer det hända något annat spännande som man inte vet om nu.... Svaret är givetvis JA! Oavsett vad man tror så kommer allt det här att hända, frågan är bara när. Men visst är det skönt när någon säger "Jag lovar"... och så vet man att man kan lita på det. Jag brukar vara bra på att ta dagen som den kommer utan att vara allt för fundersam på morgondagen eller vad jag ska göra i framtiden..... men nu tänkte jag göra ett undantag. Jag tänker lova er ett par saker genom att avge 2 nyårslöften redan idag. Jag tänke berätta det öppet för alla så att förnedringen blir desto större om jag inte klarar att hålla det.

Löfte 1:
Jag lovar att sätta upp listen hemma mellan köksön och matrummet under 2010. (Jag vet att det kan kännas trivialt för er, men för mig har det tagit snart 4 år att komma fram till detta beslut)

Löfte 2:
Jag lovar att lära mig spela en hel låt på gitarr. Texten kommer jag givetvis att skriva själv. Den kommer att framföras på en klippa i Stockholm Skärgård någon gång i sommar. (För er som redan spelar gitarr kan jag även här förstå att det känns trivialt, men för mig som inte är 100% överens med mina vänstra fingrar som ska stå för ackorden, så framstår uppdraget nästan som omöjligt. Gitarren köps in idag)

Jag vill samtidigt passa på att önska er alla ett riktigt Gott Nytt År!

Slå inte tomten...

Det finns vissa oskrivna regler som man inte pratar om.... Min SO-Lärare sa alltid som exempel att man får inte kasta sten inne på posten. Jag tror att hans brist på fantasi gjorde att han på eget kreativt bevåg gjorde en omskrivning av det gamla ordspråket "Man skall inte kasta sten i glashus". Jag tänkte idag lägga till några nya oskriva regler gällande självase Tomten och julen.

Regel # 1: Man ska inte slå Tomten
Regel # 2: Ge aldrig tomten en sup efter julklappsutdelningen.
Regel # 3: Kasta inte sten på tomten.

Under julen ska man vara snäll och reflektera lite över hur året har varit, varför orättvisor finns, vad man skulle vilja förbättra, hur kan man göra någon annan glad etc.
Julen är en tradition som man förknippar med glädje, men för många så är julen en helg fylld av allt annat än glädje. Misshandel, fylla eller bara ångest över att vara ensam när "alla andra" har en mysig familjetillställning med glada barn runt omkring sig. Självmordsstatistiken visar tydligt att julen inte bara förknippas med glädje. Vem känner du som kanske sitter ensam. Vem känner du som bor tillsammans med en missbrukare, vem känner du som kommer till jobbet med blåmärken och säger gång på gång att hon ramlat in i en vägg....?
Hur kan du och jag vara en hjälpande hand för dessa? Vi kanske inte orkar vara det varje dag, men under jul så kan man bjuda till lite extra. Kan vi inte bara lyfta luren och säga några vänliga ord eller varför inte bjuda in den ensamma grannen på en julfrukost eller kopp glögg. Vi känner alla någon som inte ser glädje framför sig i jul

Det borde vara en oskriven regel.... för vem skulle komma på tanke att såra eller vara dum mot tomten......

Låt Julen vara god!

En ny tradition...

Tradition. Så som vi alltid har gjort. Allt ska vara detsamma. Inget kan ändras. Inte ens om det är dåligt. Tradition. Alla är bjudna. Samma som alltid. Även de som man kanske inte vill träffa. Tradition. Inget saknas på julbordet. Man ska äta så man håller på att spricka. Precis som varje år. Även om vissa saker smakar skit. Och en av släktingarna ska ta en sup för mycket. Som så sig bör.

I min familj är det nästan så man inte står ut. Jag försökte en gång. Säga att jag skulle strunta i julen och åka till alperna med några polare istället. Det gör jag inte igen. Nej, istället sitter jag här nu och väntar på min kära syster. Ja, hon som har skapat den fantastiska traditionen av rim-stuga.

Jag vet hur det går till. Precis. Jag hittar på rim - är klar på 20 minuter och tycker att hon kan gå hem men då ska hon säga att mina rim är värdelösa. "De håller inte". Eller "man fattar ju direkt". Okej - men idag kommer jag bli en besvikelse. jag kommer vara för bra. Hon kommer inte kunna hitta något att klaga på. För jag har nämligen förberett mig. HA!

" Denna behövs efter skinka och gröt, så njutbart god och underbart söt". Gissa vad det är. Gissa. Visst duger den!?

"Fast den mycket pengar kostar. Står den bara där och rostar". Går inte att klaga på. Eller hur?Den är ju klockren.

Så; Välkommen hit, syster. Glöggen är spetsad och varm. Som alltid. Pepparkakorna står i sin plåtburk. Penna och papper på köksbordet. Men ikväll kommer ändå något nytt att hända. Rimstugan kommer vara över på 20 minuter. En ny tradition! Skapad av Aron.

//Aron

Ett litet julkort...

... eller flera faktiskt. Ja, redan har människor runt omkring mig börjat skicka ut sina julhälsningar med post. Flera av korten jag fått har bilder på, för mig, helt okända kids. Jaha, vill dessa okända barn önska mig God Jul. Eller vill deras föräldrar så gärna att jag ska se en bild på deras barn. Jag förstår inte. Barn, bebisar med tomteluvor; illaluktande hundar och marsvin (överdriver pytte). Vad har det med mig att göra?

Alltså, jag vill inte verka neggig och så - en liten julhälsning är ju egentligen en schysst grej, en fin handling och så. Men... alla dessa okända ungar. Ibland till och med från okända avsändare; God jul önskar Lea och Kim med päron, står det på ett kort. Vilka är dessa päron? Ingen aning! Och vem r Lea och Kim. Någon jag känner? Vill de verkligen önska mig God Jul? Det undrar jag. Eller ännu värre; en bild på en hund med tomteluva; God jul önskar Diesel, Husse & Matte. Jag känner bara en Matte och han har ingen hund vad jag vet. Och någon Diesel kan jag inte minnas att jag träffat.

Enerverande - japp!

Jag hoppas ingen förväntar sig ett tack - för jag har no idea vem jag ska tacka. Men jag önskar naturligtvis er alla kortavsändare en riktigt god jul också. Päron. Hussar. Och Mattor (som är plural på Matte?). Men please - sätt in era kort i era privata album. Eller - spara dem på en extern hårdisk. Något. Men skicka dem inte till mig.

//Aron

Elin Wood is a Tiger

Jag har ju avslöjat några av mina konstiga möten som äger rum i mina drömmar.... I natt hände det igen. Självast Tiger och Elin Wood gästade mig i natt. Drömmen var inte lika skarp som den med pungråttan som kläcktes ur ett ägg. Men den var ändå tydlig. Och här kommer en kort resumé om vad som hände:
Jag befann mig i något slags alphus med loft med några vänner. Det visade sig att i samma hus gömde sig Tiger och Elin från massmedia. Jag bjöd på kaffe och vi satt och pratade om senaste tiden skriverier som om det vore det mest naturliga som fanns. Elin var ledsen att hon blivit missförstådd och Tiger kunde väl erkänna att det var lite dumt... ja alltså, att han körde in i en lyktstolpe med den nya bilen. Allt annat har pressen bara hittat på faktiskt. Dom frågade hela tiden mig hur jag tyckte och det blev en ganska bra diskussion. Jag gav dom några kloka ord på vägen och dom var väldigt tacksamma för råden. Jag måste säga att när man träffar Tiger så här öga mot öga så var har betydligt mer social än vad jag hade fått för mig. Elin var lika vacker som hon framställts och tillsammans var dom otroligt gulliga mot varandra. Mer än så där hände faktiskt inte.... Vi drack kaffe, löste lite problem och pratade om lite av varje.
Precis så där som dom allra flesta vardagsmöten blir när man träffar sina vänner.
Trevlig helg på er!

Tanter på stan...

Åkte till stan för att känna lite på julstämningen, titta på NK:s julskyltning och kanske köpa någon julklapp. Varför tror jag och alla andra att det är säkert ingen annan som ska ta bilen in och leta parkering.... men det var det. ALLA letar parkering denna dag. Nåväl... hittade en plats efter 45 minuter och förstås något mindre glada barn i baksätet. Vi börjar med NK tänkte jag. Ser ni det framför er..... Ganska mycket barn, ganska mycket föräldrar, en och annan japansk turist tillsammans med två ytterst korpulenta damen som denna dag bestämt sig för att, med nästippen nuddandes fönsterrutan, börja med fönstret längst till vänster och sedan förflytta sig sakta sakta åt höger. Medans mina barn klämde sig emellan föräldrar och barn för att kunna se något så kunde jag inte låta bli att betrakta "tanterna". Man kunde se två lite feta streck på fönsterrutorna efter deras näsor... med knäna föste dom med stor finess undan alla barn som stod i vägen för för deras kräftgång åt höger.... utan att släppa näsan från rutan. Visst.. jag borde kanske ha sagt till, men jag måste erkänna att jag var ganska road av att titta på deras hänsynslösa frammarch.
Vad kunde man då lära sig av det här mötet... ? Jo... mina barn lärde sig att gamla tanter utanför NK inte alltid är ett bra föredöme. Och jag lärde mig hur man på bästa sätt, och på första parkett, kan få se NK:s julskyltning. Från vänster till höger med näsan i rutan.... Barnen får helt enkelt flytta på sig :-) för denna av NK skapade vuxenattraktion.

Klimatsmartdebatten.... Jag ger mig inte

Jag vet att frågan väckte mycket känslor sist jag skrev om ämnet klimatkompensering i samband med möten. Det handlar inte om att motarbeta de som försöker hitta nya vägar att göra en insats.... det handlar om att tänka till och se vad det faktiskt innebär att köpa sig fri eller att erbjuda sin kunder att köa sig fria. Om ni tar er tid att kolla på filmen som tar några minuter och därefter fortfarande tycker att man ska köpa utsläppsrätter så vill jag gärna höra era argument. Klicka på rubriken "Klimatdebatten" så startar filmen.....

The Gardenman #2

Klimatsmart tjat om mat och plantat!

Tänkte att det borde vara dags igen med ett litet inlägg i denna eminenta mötesblogg och göra min röst hörd i mötesvärlden. Och vad vore inte lämpligare än att skriva om ett möte. Naturligtvis så tror ni nu att det ska ältas och tjatas om det där klimatmötet i Köpenhamn som går av stapeln om några dagar ( de kan man kalla möte det…), ni vet det där då en massa människor ska sitta och köpslå om våra barns framtid.
Men icke , kära vänner visst kan jag hålla mig till klimatämnet ,men jag tänkte helt ödmjukt tala om att jag själv minsann varit ut i Stockholmsvimlet förra fredagen och mött människor från fjärran land. Nåja, om man nu kan kalla UK för så himla fjärran vet jag inte men jag befann mig alltså på kulturhuset inne i city på bästa sändningstid ( mitt i Idol..) och lyssnade till ett föredrag om ”Urban farming” alltså stadsodling.
Nu vill jag gärna bromsa era tankar på en gång, innan dom rusar iväg! Jag förstår vad ni tänker. – Jaha ja, odlingar inne i city, på plattan nästan till och med…ja, ja vi förstår… Nejdå, det handlade inte om några rökbara grödor utan det enda stimulerande var självaste ämnet som rörde sig kring att odla helt legala och ätbara grönsaker inne i städer, och då framförallt i London.

Nå, För en gammal grånande norrlänning i rutig flanell skjorta så kan det kännas rätt så malplacerat att gå på samma möten som dreadlocks-sandal-palestinasjals försedda unga klimataktivister men vi vill ju ändå alla samma sak, och strålar kring samma intresse. Nämligen att rädda det som räddas kan av den här planeten!
Kvällen började med en hel del ”matnyttigt” och framförallt skrämmande redogörelse av Rosie Boycott från” London Food Board” av matens miljöpåverkan. Som vanligt när det kommer till klimatfrågor så handlar det väldigt mycket om olika siffror, hur många Kineser som kommer att vilja äta Brasiliansk biff om några år, hur många tusen liter vatten det går åt att producera en hamburgare och alla sjukliga transporter osv. Viktiga och skrämmande siffror, men som lätt kan uppfattas som O-greppbara, och allt för dystra för att folk ska våga ta det till sig. Och jag kunde inte låta bli att tänka på att det egentligen inte var vi dom som satt där som behövde höra allt det där, eftersom jag misstänkte att dom flesta i den publiken redan hade bra koll på alla dystra fakta.

Desto muntrare är det att lyssna till någon som gör något som kan bidra att världen kanske blir lite en aning lättare att leva på i framtiden. Vilket kom då kvällens andre föredragshållare tog vid.
Vår vansinniga produktion och konsumtion av mat är en av dom största klimatfrågorna, (kanske den viktigiste?)och dessutom uppbyggt som ett otroligt bräckligt system. Om transporterna med mat stannar upp av någon anledning, pga strejk eller brist på drivmedel (tex peakoil), så kommer dom flesta människor i städerna stå utan mat efter ca tre dagar!
Utan att gå in för djupt på ämnet ( vilket jag gärna gör vid annat tillfälle…)så kan jag kortfattat säga att hela systemet med vår mathållning går mot det mesta som är sunt förnuft!
Vi äter mat som ”dryper”av olja, som kräver massor av vatten i värld där dom flesta innevånarna saknar rent vatten. Den utarmar jorden (inte minst i länder där den inte kommer att ätas)och den en gör oss väldigt beroende av fungerande samhällssystem och av några få jätte företag. Den är till stor del väldigt onyttig och energifattig. Och som gammal kock så skulle jag även vilja tillägga smaklös.
Men, nu ska ni få höra. Det finns folk som insett att det inte funkar längre och att lösningen är lokalproducerat och framförallt egen odlat. Även i en stad som London.

Seb Mayfield berättade om sina projektet ”Capital Growth” som går ut på att fram till år 2012 (dom ska visst ha nån sporttävling där då…? ) så ska man skapa 2012 stycken platser där ”The Londoners” kan odla egna grödor.
Det kan vara allt från små balkonger till stora betong ytor som tidigare endast fungerat som knarkaffärs platser, med andra ord så gör det även stor nytta som socialprojekt i stadsdelar med stor segregation och drogproblem.
Seb som tidigare inte hade någon som helst erfarenhet av odling berättade om hur man skapar odlingar med upphöjda bäddar och använder ”big bags” fyllda med jord, han poängterade att det är inte fråga om att man på något sätt ska var självförsörjande med mat, utan det handlar mest om att få folk att komma igång, att kanske börja fundera över den mat som säljs i affärerna och att det inte är så svårt.
Inom en inte alls för avlägsen framtid så får vi med största sannolikhet se allt mer odlingsprojekt både bland villaträdgårdarna och i städerna, allt fler inser att det är ohållbart att servera jordgubbar i december eller att äta fisk som flugit tre varv runt jorden innan den landar på talriken.
Över hela världen råder just nu en ny ”dig for Viktory” våg ( ett begrepp från andra världskriget då man tog hoten på alvar och fick folk att odla mat på sina bakgårdar) och till å med fru Obama har grävt upp gräsmattan vid vita huset för att göra plats för grönsaksodlingar och fröfirmorna säljer för första gången mer frön till grönsaker än blommor. Folk börjar förstå att klimatarbete handlar till en väldigt stor del om vad vi stoppar i munnen. Att det kommer att bli mycket viktigare i framtiden med att servera och äta det som odlats i närområdet och ska man profilera sej som ”klimatsmart” så rekommenderar jag att jobbet startar med att titta på vad man har i sina egna matförråd. Skulle tro att skafferiet skulle eka rätt så tomt om det inte fanns fraktflyg och dieselmotorer,om man säger så.

Så avslutade jag mitt bidrag till mötesnäringen med att stillsamt vandra genom huvudstadens gator till en väntande familjemiddag hos hustruns bror. Där jag smakade en asiatisk middag levererad i plastförpackningar och drack Amarone vin, som var fantastiskt gott naturligtvis, men allt annat än lokalodlat.
Stefan "The Gardenman" at Aronsborg

SPA - måste hinna...

Ja, det var väl söta tjejerna på Konferensvärlden, Livia och Astrid, som ställde frågan för några veckor sedan: Vad är bra SPA för dig Aron?

Jag är ju ingen expert på området, skärpte till mitt svar något och det blev väl något i stil med bastu och bärs med polarna.

Ja men så igår skulle jag ut och handla med en tjejkompis. Hennes kids var hos mormor över helgen och gubben var i väg och åkte skidor med några polare så Marie hade en helhelg för sig själv. Den skulle spenderas med mig på stan. Tillsammans med en miljon andra stockholmare och kusinerna från landet. Avkoppling! Precis vad Marie verkade behöva.

Men hon skulle hinna med SPA i helgen också, påstod hon. Hur, undrade jag. Men blev snart varse.

Med värkande ben efter dagens julklappsinköp skulle vi se en rulle och ta ett glas vin hemma hos henne. Ja, och det var då hon skulle göra SPA. Lera i ansiktet, färg i håret, skynda mellan duschen och scenerna i "Love actually", som vi tydligen skulle ta oss igenom. Fila fötterna framför TV:n. Och såvidare...

Är detta verkligen SPA, undrade jag. Ska det inte vara avkoppling. Länge. Är det inte vad du behöver?

Det verkar som i just detta skede i livet kan SPA vara att hinna med sig själv en liten, liten stund. Inte tänka på någon annan just då. Bli lite fin. Hmm.

Ja, så hade jag fått frågan nu, igen, så hade jag nog svarat; Det beror på. Spa kan vara att raka benen i duschen, fila naglarna eller anant viktigt. Att bry sig om sig själv en liten stund. Det kan vara SPA för någon. Bärs och bastu för någon annan.

//Aron

Passion på jobbet - ja tack!

Ja, kanske inte bara på jobbet förresten. Mer passion överallt. Passion. Det kan inte vara fel.
Måste vara rätt!

Har du tänkt på hur bra du presterar när du känner passion för någonting? Blir helt uppslukad av ett uppdrag. Kan jobba dag och natt utan att det bekommer dig. Sömn är inte längre viktigt. Och maten blir ett nödvändigt ont. Ett störande moment. Telefonen ringer, men det får vänta. Och du är lycklig. Du ser målet. Och redan i inledningsfasen kan du ana känslan av att ha gjort något outstanding. Något som kommer få betydelse för någon. Bekräftelsen på prestationen ligger i uppgiften. Inte i att någon annan ser. Uppmärksammar. Och berömmer. Du får leva din fulla potential. That`s enough!

Ja, du vet nog vad jag menar.

Eller!?

Kanske känner inte alla så. Passion för arbetsuppgiften. För livet. Men när man gjort det och vet vilka underverk som kan komma till så borde det vara just denna passion; intresse för något, energi som man letar efter när man ska anställa. Eller omvänt. Som arbetsgivare, se till att de anställda känner passion för sin uppgift. Om man lyckas med det... då tror jag inte konjunkturen betyder så mycket för företagets siffror. Kanske inget alls. Och färre skulle bli sjuka. Och fler skulle skratta. Och resultatet av arbetsinsatsen skulle lysa. Och...

Det räcker att snudda vid tanken på det omvända för att förstå att - Så ska det inte vara. Icke bra. Riktigt dåligt. För alla.

Mer passion - Ja tack!

//Aron

Jag behöver glada människor....

Höstkoma och mörker..... Jag såg solen idag genom kontorsfönstret. Under den här perioden behövs massa tillskott av energi. För mig är det nästan en överlevnadsfråga. Jag upptäcker varje dag hur viktigt det är att omge sig med härliga människor. Människor man kan skratta med, människor man kan hämta energi från. Det är som en uppåtgående spiral när någon börjar att ge lite extra av sig på jobbet eller hemma och precis tvärtom om någon skäl energi och glädje.
Just idag behöver jag massor av glada och positiva människor och det har jag verkligen på jobbet... Tack alla galna och härliga kollegor.
Imorgon lovar jag att bjuda tillbaks...

2 cm kallt och Zlatan

Kl 17.30 vid Stäkets Båtklubb var det samling.... Årets sista dopp och sedan avsluta söndagen med en pizza och El Classico hemma hos Micke.... Givet att man följer med. Jag som normalt sett är en av de värre badkrukorna i det här landet hoppas någonstans att det här med "årets sista dopp" bara är något man pratar om och egentligen inte kommer att göra. Den vedeldade bastun sköljs över med 10 skopor vatten tills värmen blir olidlig följt av Rikard som på kommando säger att...... -Nu är det dags! Alla reser sig och går sakta ner mot bryggan.... redan där kunde jag känna den nollgradiga luften helt kyla ner kroppen utan att spara en gnutta värme till elddopet ner i vattnet. Nu blir det lite kö ner för stegen och upp för stegen. Någon återvändo finns inte utan det är bara ner.... fryser, fryser, fryser.... upp, fryser, fryser, fryser.... hal brygga, gå långsant, långsamt.... in i bastun igen.... UNDERBAR KÄNSLA! Den där oslagbara "2 cm:s känslan" Kallt, varmt och annorlunda ren känsla. Ceremonin upprepar sig några gånger innan vi avslutar kvällen hos Micke med Zlatan som kung.... Tack Micke, Tack Rikard, Tack Zlatan och alla andra som förgyllde söndagen.

"Svenssons Betraktelser" AIK

På onsdagskvällarna är vi en gäng som spelar innebandy i Hässelby Villastad. Formen är vad jag brukar kalla "Brandkårsinnebandy" utan allt för många jobbiga regler, med följden att man får lite extra ont i kroppen på torsdagsmornarna. I onsdag var en ny kille med som kom iklädd AIK tröja, AIK Keps, AIK strumpor etc.... En jättetrevlig kille som dessutom var riktigt bra på innebandy.... Dryg som bara jag kan vara, så ställde jag frågan vad AIK betyder.... Han tittade på mig, log och tänkte - han måste skoja... Jag höll masken och drog på lite extra med min Marbo-dialekt med ännu mer korkade frågor. Han blev allvarlig i sitt ansiktsuttryck och gav i från sig ett nervöst skratt. Jag frågade om det var en idrottsklubb.. osv. Det var nu jag såg den sårade blicken... För honom var AIK inget man skojade om. AIK var blodigt alvar. AIK är blodigt alvar. Jag har varit med om det förut... Fotboll är inget man skojar om.
Jag bytte snabbt samtalsämne och skämtade bort allt jag sagt och gav AIK beröm för sin insats i Allsvenskan.... sedan var vi bra bundisar både på plan och i avbytarbåset. Min konditor Johan kom till jobbet efter SM-guldet och hade tatuerat in datumet för guldet på sin handled.
Vad är det då som får oss människor att hänge oss så åt tex. ett fotbollslag??
Vad är det som får en pappa att förbjuda sin dotter att träffa en Djurgårdare??
Vad är det som får oss köpa kläder, kepsar, strumpor etc som tydligt visar vem man håller på??

Är det någon som har en teori....? Jag har en.......

Min dröm blev sann...

Back from the USA. Har varit i väg på ett drömjobb i NY. Ja, just det här uppdraget var ett sådant jag nästan aldrig kunde drömma om att få. Men jag har drömt det. Och önskat. Så intensivt. Och kanske är det just därför det faktiskt blev så.

Det handlar inte om ägg och pungråtta som i Svenssons dröm. Nej, det här var större grejer. Skyskrapor. Big city of dreams. Ett reklamjobb för ett svenskt företag, som krävde att en fotograf tillsammans med mig faktiskt flög över och tänkte BIG. Och så fick det bli.

Ja, och nu är man hemma igen. Och funderar över vad som hände. Hur fick vi uppdraget. Och hur kunde jag få ansvaret att hålla i trådarna. Precis som jag önskat. Och drömt.

Ibland kan det räcka med en förnimmelse - säger någon. Att man bara tänker tanken på vad man vill göra, så blir det så. Tänk om det är så enkelt. Jag börjar nästan tro på det. Kanske handlar det bara om att man tydliggör för sig själv vilka mål man faktiskt har. Och så börjar man omedvetet eller medvetet att agera på ett sätt som gör att man når målet. Det låter logiskt.

Någon som har erfarenhet av liknande kanske? En dröm som blev verklighet...

//Aron

Jag hade en konstig dröm inatt....

Ibland skulle man nog välja att inte berätta vissa saker, men jag testar ändå med risk för att någon psykoterapeut tar kontakt med mig. Ni kommer snart förstå vad jag menar.
I natt sov jag på Skogshem & Wijk på Lidingö i samband med ett ledningsmöte. När jag vaknade i morse så fanns drömmen kvar där så där otäckt klart och tydligt som bara inträffar några gånger per år... ( i alla fall för mig). Jag drömde att jag höll i en höna som värpte ett ägg i min hand.... (så här lång är det lugnt) Jag skulle ta med mig ägget till jobbet, men på vägen dit så tappar jag ägget som börjar rulla framför mig på gatan. Efter en lång stund får jag tag på det skadade ägget och tar upp det i min hand. (det är nu det knepiga biten börjar... :-) Ut ur ägget kryper en liten pungråtta eller liknande som helt utan förvarning sättar både klor och tänder i min hand och vägrar att släppa taget.... Aaaaaaaaaaaaaaaaaaj, vad ont det gjorde.
Här någonstans vaknar jag 05.30 och tycker mig ha upplevt det här på riktigt (gör fortfarande lite ont i handen)... Min konklusion: 1, Ta inte med egna ägg till jobbet, 2, Plocka aldrig upp en pungråtta.
Själv tror jag att det är dags för Svensson att ta lite semester eller söka upp en hjärskrynklare...

Backstage på Oscars...

Igår var jag på OscarsTeatern och skulle lyssna på Göran Adléns Trendseminarium. Alltid lika bra och klockrena analyser samt avdammade gamla sanningar i ny förpackning. Framtiden är alltid där framför oss oavsett när eller om vi pratar om den. Man behöver få lite nya vinklar och nya inspel som vägleder oss in i den.... Det gör Göran på ett fantastiskt sätt. Jag kan varmt rekomendera reprisföreställningen i februari (eller var det kanske januari.. kolla på hans hemsida). Utan att jag föringar Görans föreläsning, så var den coolaste upplevelsen den här kvällen när jag fick följa med Oscars Teaterns VD Ulrica Ågren, Backstage. Att se alla loger, peruker, lösmustascher, kulisser, och ridåer var mäktigt. Ett myler av små gångar och rum överallt... Vi träffade den mycket proffessionella och stolta scenchefen, som förklarade hur man drog i alla rep och tyngder, hur man kunde ordna ett vattenfall eller hur orketserdiket var uppbyggt. Nu kanske ni tycker at jag är lite "nördig" men det tar jag. Mitt lilla möte backstage var ett minne för livet... Så var det med det!

Jogging...en mental utmaning

För några år sedan anmälda jag mig till Göteborgsvarvet bara för att ha ett mål att sträva mot och som motivation de dagar jag inte ser en "riktigt bra anledning" att ge mig ut i spåret. Jag har klarat av varvet 2 år nu och har anmält mig även till våren. Det ser jag fram emot. Det jag däremot inte riktigt ser fram emot är att jag råkat anmäla mig även till Stockholm Marathon. hade någon frågat mig för 1 år sedan hade jag blankt sagt...."Nej, Aldrig i livet". Så till den svaga sidan hos mig.... (en av mina många svaga sidor) Jag har svårt att säga NEJ, när någon utmanar mig. Särskilt om det blir lite Machostämning och man ska visa sig på styva linan. Utmaningen komfrån min chef i Oslo och riktade sig till alla Hotelldirektörer som rapporterar till honom. Först ut att säga JA, var nyanställda direktören på Copperhill i Åre, Pernilla. Hon satte press på oss andra "gubbar" som kände oss mer eller mindre tvingade att hänga på. Helt plötsligt är vi 10 "direktörer" som ska plåga oss i över 4,2 mil en varm dag i juni 2010. Följden har blivit att mina trevliga träningsrundor på ca 7 km har blivit en mental påfrestning. När jag tidigare kom hem efter en runda varjag nöjd och glad. Det enda jag kan tänka på idag är att jag skall springa 6 lika långa varv i juni... Det gör ont bara jag tänker på det. Så finns det en mental coach därute som kan hjälpa mig att känna mig plågad av Marahon-tanken... HJÄLP! (och Pernilla.... det är ditt fel alltihop:-)

Min vän Peter...

När jag var ett år gammal så hade jag min första "bästa kompis". Han hette och heter Peter Eriksson och bodde i samma kvarter som jag. I ur och skur umgicks vi. Vi gick i samma klass upp till 9:an och hängde ihop även ett tag efter det. Efter 9:an gör man sina första "vuxna val" om utbildning, arbete osv. Val som tar oss vidare i livet.... nya val, nya vägar, ödet tar oss dit vi inte visste fanns. Bra val eller dåliga val spelar ingen roll. Vi hamnar där vi hamnar utan att veta vart livet hade tagit oss om vi gjort ett annorlunda val. Svindlande tanke.

En bästis under så många år finns alltid kvar i ens hjärta oavsett om man träffas eller inte. Tiden räcker inte till. Det finns vänner som man har lite dåligt samvete för att man inte att håller kontakten med, och det finns vänner som man växer ifrån. Guds gåva till alla oss som flyttat från sin hemort och lever långt från gamla vänner måste vara FACEBOOK. Tack vare detta fenomen kan jag läsa ett lite hej från Peter Eriksson eller en kommentar från Fredrik Gabrielsson som jag tågluffade med för 15 år sedan. Man kan tycka både bra och dåligt om Facebbok, men jag har valt älska möjligheten till att hålla kontakten med de vänner jag inte haft tid att vårda. Tack FB!

PS: Min vän Peter 2 som finns här uppe ser jag fram emot att ta en öl med inom kort. Det funkar än så länge inte på FB.. DS.

Chocglad idag

Inom koncernledningen har man tagit det modiga och helt korrekta beslutet att gå över från traditionellt budgetarbete till en sk. "Rullande Prognos". Idag är sista dagen för inlämning och som vanligt sparar man en hel del arbete till den sista dagen. Vad har det här med rubriken "Chocglad" att göra?? Jo... igår när jag kom hem visste jag att jag skulle arbeta hela kvällen och kanske även hela natten för att komma så långt som jag nåste. Blodsockernivån var nere vid fotknölarna och kylskåpsdörren åkte upp... hmmm. Barnen hade bakad chokladbollar dagen innan och där på ett fat låg dom som en uppenbarelse Jag tog snabbt en för att kolla effekten... Det funkade! Jag tog ut hela fatet och ställde jämte datorn och fortsatte jobba. Vips var fatet slut, jag var mätt och glad och blodsockerhalten var hjälpligt återställt. Jag var "Chocglad". Jag kom till jobbet vid 8 idag ochskulle fixa till det där sista i samråd med ekonomiavdelningen.... trodde jag. Just nu ligger Telenors Internetlina nere. Mao kan jag inte göra det där sista korrigeringarna som jag ville. Jag går helt enkelt och tar mig en chokladbit så att jag blir Chocglad igen...

Ärlighet varar väldigt länge...

- Aron, har du sett att Steffos tjej ser ut som en kroppsbyggare. Över brösten alltså. Det kan ju inte vara så kul, eller?

Det är inte första gången Kennet lyfter just den frågan. Han kan liksom inte släppa det. Och jag vet varför.

Det är säkert ett par år sedan som vi var i Sälen ett gäng. Några hade kidsen med sig. Bland andra Steffo. Vi hyrde en jäkligt nice stuga mitt i backen. Och alla kom och gick lite som de ville. En kväll skulle vi i alla fall basta allihopa och när Kennet kom ut ur bastun så pekade en av Steffos tjejer på honom och sa; "Min mamma har också bröst".

Vi höll på att garva läppen av oss och vi började kalla Kennet först för Hängpatte, sedan bara Patte - det räckte liksom. All visste ju varför, haha. Patte själv skrattade med och låtsades att han inte var sur alls men...

Ja, som ni förstår, av hans sätt att alltid återkomma till detta ämne om huruvida Steffos tjej ser ut som en kroppsbryggare eller inte, så verkar han inte kunna släppa det...

Barn är verkligen ärliga. Och ärlighet varar längst. Väldigt länge i just detta fall.

//Aron

Aron Borg har en namne....

Den här texten hittade jag på Internet.. kan det här vara svaret på gåtan om var namnet Aronsborg kommer från? //Johan
------------------------------------------------------------

Pär Aron Borg, född 4 juli 1776 i Avesta, död 22 april 1839, var en svensk blind- och dövpedagog.
Borg startade undervisning för döva i Sverige 1808 och grundade 1809 Allmänna institutet för Blinda och Döfstumma som blev 1889 ”Manilla dövstumskola”, vars första beskyddarinna var drottningen Hedvig Elisabeth Charlotta. Borg skapade även det svenska teckenalfabet, samt engagerade sig för andra utsatta grupper i samhället. 1810 utnämndes han till riddare av Vasaorden.
Borg var lärare. Han var gift fyra gånger och hade tre barn. Efter att ha sett en pjäs om en dövstum pojke som talade genom tecken, förstod han att man skulle kunna använda teckenspråk för att kommunicera med döva. Han var då lärare till en blind flicka, Charlotte Seuerling. Han bad kungen om bidrag till en skola för stumma och döva, och kunde grunda "institutet för döfstumma och blinda" på Regeringsgatan i Stockholm år 1809, från början med åtta elever. Den flyttade snart till Drottninggatan och 1812 till "Öfvre Manilla" på Djurgården. Eleverna fick där lära sig om jordbruk och få undervisning om naturen. Då Borg och drottningen, Hedvig Elisabet Charlotta av Oldenburg, kom i konflikt delade sig skolan i två, men återförenades 1818. Skolan hade döva lärare, eleverna lärde sig att skriva svenska och teckenspråk. Som undervisningsmetod användes alltid teckenspråk.
1823-1828 var Borg i Portugal, där han grundade en dövskola; det är skälet till att Portugal och Sverige har nästan samma handalfabet. Den 22 april 1839 dog Pär Aron Borg och efterträddes av sin son, Ossian Edmund Borg.

Frukost på sängen...

Efter en sen lördagskväll vaknade jag runt 09.00 av att min yngsta dotter stod jämte sängen med egenhändigt gjord frukost En lite present och blommor stod på nattygsbordet... Lite senare kom även min äldre dotter, som sovit över hos en kompis, hem med paket. Fars dag.... Det ryktas om en trevlig middag också med hemlig dessert :-) Tänk vad glad och sentimental man blir när någon har lagt ner möda för att göra mig glad.... Tack och puss från Pappa

Just in time...

Ställde klockanpå 05.00 i onsdags för att åka till Oslo över dagen. Som vanligt vaknar man av katten Olle kl 04.30 som antingen vill ha mat eller ska gå ut på sin lilla morgonrunda i kvarteret. Upp och hoppa Svensson..... Gott om tid. Frukost framför datorn och kolla jobbmailen... svarar på några mail... kollar lite nyckeltal och putsar det sista på presentationen jag snart hålla för min chef Daniel i Oslo. Kollar på klockan.... satan också. Alltid skall jag vänta in i det sista... jag hinner lite till. OK... iväg till Arlanda i rask fart. Checkar som vanligt in 1 minut före gaten stänger. Jag gillar inte när man kommer sent men vill gärna inte ödsla tid för att vara ute i allt för god tid själv... bara precis så där lagom så att man hinner. För 10 år sedan pratade man om "Value for money" och idag handlar det mesta om "Value for time". Vi vill suga ut så mycket det bara går ur varje dygn, bara för att kunna unna oss en liten lugn stund på kvällen eller en lugn stund framför datorn innan man åker till jobbet.... Thats me....Life is to short to be waiting for... enjoy every minute. (nu hinner jag inte skriva mer... måste åka till jobbet)

Vad händer och hur blir det rätt?

Bolåneräntorna sjunker igen. Många jublar. Många köper bostad och ser tydligt att de klarar av kostnaderna som det medför. Idag. Men vad kommer att hända i framtiden?

Jag är inte så insatt själv. Har aldrig haft ett bolån. Har alltid varit hyresgäst. Ända tills jag en dag faktiskt hade lyckan att få ta över en bostadsrätt. Nästan gratis. Men så är det ju förstås inte för alla.

Snackade med polaren ikväll. Han har köpt hus i Nacka. För att tjejens hans ville det. Rebecka. Jag är inte så förtjust i henne. Hon styr och ställer som vore hon Gud. Och Adam lallar med. Nu senast med ett flott hus, alldeles för dyrt för hans plånbok.

Jo, han berättar om det och låtsas att det är det här han vill men... Jag ser att det är något som trycker honom. Det här med räntor, börjar han prata om. Fråga mig!? Som vore jag expert.
- Aron, ska jag ha allt rörligt eller inte? Det är ju en jäkla skillnad om jag binder. Fan, jag vet varken ut eller in. Men jag vet att familjen är lycklig. Vad säger du?

Vad säger jag?
Vad säger du?
Vem vet?

Alltså, vad säger man till någon som redan köpt? Att avråda i det läget är inte populärt. Och inte ens relevant. Det är för sent.
- Jo Adam, jag tycker att du ska sälja skiten och bestämma själv. Ja, jag säger det för att jag vill vara en schysst polare. Do it!

Nej det sa jag inte. Gör det mig till en bra eller dålig polare, funderar jag. Ja, jag funderar. Vad händer och hur blir det rätt?

//Aron

Godmorgon!

Efter fem kilometers lätt jogg, en dusch och lite frukost, så funderar jag. På alla jag mött nu på morgonen. De hälsar glatt i trappen, Godmorgon! Godmorgon, svarar jag och blir genast på gott humör. Att en liten hälsning kan göra så mycket.

Andra löpare som jag möter, hälsar på ett annat sätt. Lite sammanbitet, he(j). Jag blir glad av det med.

Och när jag snart kommer till jobbet så kommer jag också mötas av glada miner. Hej, hur är läget? Hur gick det på squashen i går? Lalala.

Allt det här gör mig ju faktiskt happy. Att så lite kan betyda så mycket.

Jag vet att det finns de som pratar om falska leenden. Amerikanska grin som så fort man vänder ryggen till förvandlas till stenansikten. Utan känslor. Och att det bara är en oäkta fasad de visar upp. Och att detta skulle vara så negativt. Men vad är egentligen värst/bäst?

Att visa upp sin tjuriga, ärliga sida. Jag menar - vem går igång på det? Eller att sprida lite god stämning, även om det inte är helt äkta.

Jag blir ändå nyfiken när jag möter ett leende "Godmorgon". Är hon glad eller arg därunder ytan? Vad har hänt på morgonen? Sovit bra eller inte? Vem är falsk och vem är äkta? Jäkligt spännande!

God morgon! Och ja, jag menar det.

//Aron

Spöken – finns?

Spöken - finns dom? Och när var det egentligen som den här rädslan för spöken försvann? Om den nu har försvunnit…

Jag kommer så väl ihåg, när jag var runt åtta, och lamporna släcktes för att det var sovdags. God natt, sa morsan och stängde till dörren så att endast en smal ljusstrimma läckte in i mitt kolsvarta rum. TÄND, ville jag skrika. Annars kommer spöket! Men jag var tyst. Ville väl visa mig modig. Drog täcket högre och högre upp, gjorde mig så smal som möjligt i mitten av sängen, så att inte spöket under sängen skulle nå mig. Stoppade täcket hårt under min lilla kropp. Och hoppades! Att det skulle bli morgon. Snart.

Då, på den tiden, när jag var liten och lite feg var jag helt säker på att det var ett spöke under sängen. Övertygad. Och trots fina sagor om spöket Laban och annat larv så var det här med spöken så jäkla läskigt. Varför? Vad skulle hända? Ja, med dessa frågor kan man ana att jag idag inte har någon som helst rädsla för spöken, häxor och annat jox. Men så igår…

Var ute på krogen på Söder med några polare. Spökmagnet eller not. Där var hon. Denna varelse som drogs till mig på ett jäkla obehagligt sätt. Svart under ögonen och med en andedräkt som skulle ta död på vilken vampyr som helst. Ostadig på benen. Men bestämd som fan. Desperat - ett spöke som inte funnit ro. Konklussion: Spöken finns. Och de kan vara jävligt läskiga. Min rädsla har inte försvunnit. Tvärtom. Mamma, TÄND!

//Aron

Klimatkompensering Nja Tack!

Uppfatta mig inte som en bakåtsträvare när jag kastar in den här brandfacklan. Jag vet egentligen inte vad jag tycker. Min magkänsla säger mig dock att vi är på väg åt fel håll i frågan om klimatkompensering...
Den senaste tiden har man läst artiklar om företag inom mötesindustrin som anser sig vara klimatneutrala för att man kompenserar sin Co2 påverkan genom att köpa utsläppsrätter.
Kan man verkligen anse sig vara en miljövän om man köper sig fri från ansvar. Eller är det att ta ansvar??? 1 ton Co2 kostar ett företag 200:- enligt uppgifter på nätet.
Aronsborg slängde ut sin oljepanna och installerade fjärrvärme. Vi sparade ca 100 ton Co2/år på det. Vår kostnad var naturligtvis ganska stor och vi sparar i princip inte en enda krona i uppvärming
Att strunta i att byta ut min oljepanna och istället klimatkompensera motsvarande 100 ton Co2 skulle enligt utsläppsrätt.se kosta mig drygt 20 000:- år. En liten bråkdel av vad min fjärrvärmeinstallation kostat bara för att nämna en sak.

Det är säkert bra att köpa lite utsläppsrätter men låt det inte bli en fluga att köpa sig fri. Se till att investera bort det som faktiskt påverkar miljön negativt. Lyft fram vad ni har gjort för att minska utsläppen.... Att köpa sig fri är en I-Landsmöjlighet och ska endast användas som kompensation för det där absolut sista ton:en Co2 som man inte kunde bli av med.

Johan Svensson
VD, Aronsborg

Mamma

När man bor 47 mil från sin mamma blir våra möten desto mer värdefulla.

Schyssta lökar och välansade buskar......

Tack Aron för ditt inlägg om lök igår... det gav inspiration till dagen ämne.

Jag gick uppför min nygjutna trappa upp till huset igår och kunde än en gång konstatera att jag missat tåget att rulla ut nytt gräs på grund av kylan. Jag har låtit gräva upp hela trädgården i tron om att jag skulle hinna klart allt innan hösten blev till alltför mycket vinter. Nåväl... Jag kan inte göra något åt det tänkte jag men något att glädjas åt behöver jag. Jag tog bilen upp till Plantagen bara för att se om dom hade några tips på växter man kan plantera så här års. Och jag blev jätteglad.... Jag mötte en kvinna som glatt berättade om buskar och lökar som mår som bäst om man dom planteras den här årstiden. Dessutom sålde dom ut alla perenner till 70% rabatt. Frossa frossa frossa.... Jag vet hur min sambo kan livas upp av en REA på MQ..... Nu förstår jag vad hon pratar om. Likt hennes shopping på MQ, så kom jag hem med ALLT som hon rekommenderade.. det kostade ju ingenting. 70% rabatt på allt till rabatten. Förmodligen rekommenderade hon en hel del som inte lämpade sig för sen planetring.... men det spelar ingen roll. Ett äppelträd för 85:-, buskar för 15:, Lavendel för 17:-, Syrénbuskar för 45:- osv... Jag ringde min sambo och bad att hon skulle komma upp med sin bil också så att allt skulle få plats. Nu är allt planterat.... eller åtminstone hälften. Så nu gör det inget att gräsmattan får vänta till april/maj... Jag kan njuta av våra växter utan blad hela vintern....
Johan

Och tårarna rinner...

Sitter här och gråter. Tårarna vill bara inte sluta rinna. Som vattenfall ner för mina kinder forsar det. Även fast jag är kille. Är inte det lite löjligt?

Näe, jag är inte ledsen alltså. Inte känslig på det sättet. Kanske lite nervös. Men varken ledsen eller direkt glad. Mest nervös.

Kan man gråta av nervositet?

Vet inte - men av lök. Var tvungen att lämna spisen ett tag på grund av denna ingrediens. Jo, vi lagar mat idag. VI. För nu börjar det tydligen bli allvar. VI ska bjuda Hennes föräldrar på mat. Ja, och det blir första gången jag träffar dem. Då är det väl fan inte konstigt att man är nervös och gråter.

Jag kommer ihåg första gången jag skulle äta middag borta hos en tjej, med hennes föräldrar. De bodde på en gård med egna hästar. Kommer inte ihåg vad föräldrarna jobbade med men jag vet att jag upplevde dem som så fina. Rika. Men idag undrar jag om de verkligen var det. Fina alltså. De bjöd ju faktiskt på spagetti och köttfärssås.

Kanske var det en test. Vad vet jag. Kanske tänkte de; nu ska vi se hur grabben klarar det här eldprovet - spagetti. Långa smala maskar som gärna hänger sig kvar utanför mungipan. Nog hade jag ätit spagetti många gånger tidigare. Det var ingen nyhet. Och jag kunde äta fint men... Föräldrarna hade dukat fel. Ingen sked. De hade glömt skeden. Och jag som hade varit i Italien med mina päron och lärt mig rulla pastan på sked. Men utan, blev det stora problem.

Minns inte hur illa det slutade. Minns bara att jag aldrig mer åt där. Och det är det jag tar med mig in i eftermiddagens möte. Men det blir inte spagetti. Det blir något med lök. Mycket lök. Så att tårarna rinner.

//Aron

"Svenssons Betraktelser" Hälfen av varje i Vara

Under min gymnasietid lärde jag känna Fredrik från Vara. Han var punkaren som förvånade och som med sin sociala begåvning snabbt blev en omtyckt profil på gymnasiet. Vet inte varför jag kom att tänka på honom idag men ibland väcks gamla minnen till liv utan att man förstår varför. Just idag kom jag att tänka på korvkiosken i Vara som heter "Sissings". Mitt första möte med Fredrik på hans hemmaplan i Vara var just på Sissing. Vi skulle åka med min mamma´s ljusblåa VW Bubbla till Skara Sommarland och ha kul. Nåväl.... "Sissings" skylt dök upp runt gathörnet och utanför stod Fredrik och väntade. Vi skulle äta lite innan vi begav oss till Bert Karlssons Sommarland. Allt var sig likt alla andra ställen utom just en sak på menyn. Fredrik beställde det här udda tillägget som dom kallade "Hälften av Varje" eller som Fredrik uttryckte det - "Hälta å varje".... Jag såg frågande på Fredrik som såg lika frågande ut tillbaks. Nå... frågade jag .... - Vadå "Hälta å varje"??? - Hälften mos och hälften pommesfrites såklart, sa Fredrik! Jag kunde ju inte låta bli att beställa den här suspekta kulinariska blandningen ihop med ett par grillade. Varför dömer man ut vissa kombinationer bara för att det låter som ett dåligt förslag. Jag vill tacka Sissing och Fredrik för mitt första möte med "Hälften av Varje" som var sjukt bra. Jag har på skoj försökt beställa detta i Stockholm men man får knappt ett leende tillbaka. Som om dom bara tror att jag drar ett drygt skämt. Ni som vill möta nya smakupplevelser kan jag varmt rekommendera att prova... om inte annat nästa gång ni passerar Vara
Johan Svensson
Aronsborg

Vad är kvalitet?

Boka din konferens här eller ditt möte där. Boka din konferens hos oss - eller hos grannen. Högsta kvalitet utlovas! Vi är kvalitetssäkrade via Svenska Möten eller via någon annan organisation.

Kvalitetssäkrade!? Vad är det? Innebär inte detta bara att hotellet håller en viss standard? På vissa saker. Men att andra saker överhuvudtaget inte alls bedöms? Jag bara undrar.

Kvalitet är väl ändå något väldigt subjektivt. Och nog är det vissa parametrar som är viktigare än andra när man ska ha en konferens. Men - vad spelar det för roll om luften är bra i lokalen om rummen inte räcker till på grund av "överbokning" som det så konkret heter. Eller om servitören spiller på gästerna då han serverar middagen.

I och för sig behöver inte heller detta vara dålig kvalitet. Så länge gästerna/kunden är nöjd. Ja, jag menar det. Jag skulle vilja gå så långt att jag säger att kvalitet är precis samma sak som nöjda kunder. Kvalitet=nöjd kund. Så om du vill svara på frågan: Hur hög kvalitet har respektive konferenshotell. Fråga då, hur nöjda är kunderna eller hur stor andel av kunderna är nöjda.

Därmed blir det viktigaste av allt att se till att ha nöjda kunder. Kanske måste man till och med välja bort vissa kunder. Sådana som man bara inte kan göra nöjda. De finns. Och det kan bli kostsamt att försöka behålla dem som kund. Och det kan sänka "kvaliteten". Detta är min sanna övertygelse då det gäller kvalitet.

//Aron

Ett ny livsfilosofi

Frusen. Trött. Jag tror jag kryper ner under det varma täcket igen. Ändrar planerna som verkade så bra, smarta och realistiska igår. Ut och springa. Tidigt på morgonen. Bara för att överhuvudtaget hinna med träningen i helgen. Ja, så såg planen ut. Men... så fort jag lämnat sängen ropade den tillbaka mig. Värmen, mörkret, drömmen som var så skön...

Vekling! Upp med dig, ropar ändå en inre röst. Kommer du att ångra dig om du sticker ut och springer. Efter duschen. Kommer du sitta där med din kopp te och tänka: Faan vad jag ångrar mig. Jag skulle inte ha sprungit. Borde legat kvar istället. I så fall. Ligg kvar.

Okej - jag sprang. Och jag har duschat. Länge och varmt. Och nu sitter jag här med min kopp te och ångrar mig. INTE. Så nöjd. Mår så bra. Och är så pigg. Och i allt detta så tror jag att jag hittat en ny livsfilosofi som jag verkligen ska börja leva efter. Så här lyder den i enkla drag:

Inför alla beslut så kommer jag att ställa mig frågan: Kommer jag att ångra mig om jag gör det? Kommer jag må bättre eller sämre om jag gör det? Ja, för mig är i alla fall målet att må så bra som möjligt. Vi tar det här med alkohol som exempel.

- Om jag dricker ett glas vin på fredagkvällen, kommer jag må bättre eller sämre. Svar bättre - drick. Kommer jag ångra mig? Nej - drick.
- Om jag även dricker whiskey, starköl och grogg inpå småtimmarna, kommer jag må bättre då? Nej sämre - drick inte. Kommer jag ångra mig? Ja - drick inte.

Ja så kan man göra med allt. Prova. Det är min nya livsfilosofi. Dessa enkla frågor till sig själv för att må lite bättre.

Så - ut och spring nu. Det kan man aldrig ångra.
Och om livsfilosofin blir för tråkig så säger vi till. Visst.

//Aron

Kärt återseende i Örebro... Möte # 2

Möte # 2
Igår skrev jag om möten som berör och som sannolikt alltid kommer ha en plats i minnet och hjärtat. En vacker kvinna kom emot mig när jag stod i lokalen och väntade på att kunderna skulle komma in till workshopen. Då kom hon in.... ett kärt återseende. Berit. Min favorit. Alltid klok, alltid lugn, säger alltid rätt saker. Det måste vara 5-6 år sedan sist vi sågs eller pratade med varandra. Berit glider in i lokalen och ser bara så där frisk och lycklig ut som bara vissa personer kan. Berit var en kollega från Svenska Möten. Jag visste att hon hade gått i pension men jag var inte uppdaterad på var hon befann sig idag. Det är konstigt med vissa människor som bara blir vackrare och vackrare och ser piggare och piggare ut ju äldre dom blir. Berit visste inte att jag var i Örebro utan var där av en annan orsak. Nåväl... Ett mycket kärt återseende blev det och jag var ivrig att få höra vad hon gör idag. Är hon lycklig etc. Då ser jag att hon tar sats och hennes ansikte förvandlades till ett betydligt allvarligare uttryck. Hon berättade om hur hennes man gick bort samma dag som dom skulle börja sitt nya liv. Den dag dom skulle flytta till Örebro och börja leva livet precis så som båda två hade planerat under många år, faller han ihop och dör bland flyttlådorna.
Jag var helt tagen av hennes berättelse om hur hon nu, 3 år efter hennes man dog, börjar hitta tillbaka till livet, finna glädjen och kanske även sig själv. Hon såg stark ut och alvaret i hennes ansikte blev återigen till ett leende. Berit och hennes man gjorde som så många andra gör.... Vi sparar på livet och ser fram emot nästa månad, nästa år eller den dag vi ska sluta jobba. Berit gav mig en stor kram och sa.... - Spara inte på livet Johan.... Lev här och nu och varje dag!
Det finns förmodligen få saker som man bör skjuta upp om det inte handlar om att konsumera lånade pengar eller begå brott. Tack Berit! Jag önskar dig all lycka man kan få. Jag lovar att bära med mig dina ord till mig... Precis så vill jag leva!

Johan

En matta, ett möte, en möjlighet....

Ibland uppstår det möten som inte var planerade men som man vet att man kommer bära med sig resten av livet. Igår hade jag faktiskt två sådana möten i Örebro av alla ställen.

Möte # 1:

Jag satt med kollegor på en sushirestaurang och åt lunch och såg ut över slottet då jag kom på, och berättade om, att jag hade "handtuftat" en vacker matta till slottet för ungefär 15 år sedan när jag jobbade på Kasthalls Ateljé. Ett hantverk jag är mycket stolt över att kunna. Marcus från Vadstena klosterhotell och jag hade en lucka innan nästa kundmöte och gav oss av till Slottet och knackade på dörren i vinst eller förlust. Vi möttes av en kvinna som drev butiken längst ner i slottet och jag berättade vårt något udda ärende om att få se om min matta fanns kvar på slottet. Hon sken upp som en sol och utbrast - Är det du... Som vi har pratat om det här..... Mattan är det finaste vi har på slottet och vi har många gånger undrat hur den kom till.

Hon lämnade snabbt över kassanyckeln i butiken till en anställd och tog oss med upp genom trappor och salar tills vi kom fram till en förrum till ett av tornrummen. Där låg hon.... mattan alltså. Större än jag minns henne, men fortfarande en fantastisk matta. 25-30 m2 stor och med ett härligt slingrande mönster som Gunilla Lagerhem Ullberg har ritat. Kvinnan i butiken ringde efter sin man som också jobbade på slottet. Örebros starke man kallades han fick vi veta senare under kvällen. En fantastisk personlighet och man som gjorde oss äran att lämna sitt skrivbord bara för att komma och hälsa på "han som gjort mattan". Det visade sig att vi hade flera gemensamma bekanta och vi hade ett långt och intressant samtal. Ett möte som berörde både mig och det trevliga paret på slottet. (Jag tror även Marcus från Vadstena var lite berörd) Ett möte på min matta som har påverkat personalen på slottet i över 15 år. Visst finns det ett japanskt ordspråk som säger: En matta, ett möte, en möjlighet.... ? (om det inte finns så borde man införa det direkt)

Möte # 2 i Örebro kommer jag att blogga om i morgon.... Det var ett mycket kärt återseende :-)

Johan på Aronsborg

Gästskribent: Stefan "The Gardenman" Blog Action Day

Idag är det alltså blog action day, vilket innebär att en massa bloggskribenter över hela världen tillsammans bloggar om klimathotet, som en enda stor manifestation. (Vem som ska hinna läsa allt förstår jag inte riktigt…)
Tanken är att påverka världens makthavare inför klimatmötet i Köpenhamn.
Och det är väl bra, att vi gör nått menar jag.
För vad kan vi göra? Känns det inte lite övermäktigt att försöka stoppa nått som fått hela globen ur balans?
Är det nån mening att göra nått?
Var och käkade hamburgare på Max förra veckan. Och där har man tagit till sig den geniala ide´n att lätta på sina samvete genom att plantera x-antal träd för varje hamburgare. (Träd förbrukar koldioxid och hamburgertillverkning orsakar en massa koldioxidutsläpp, på så sätt så mättar varje hamburgare två gånger liksom…eller nåt?)
Gör det nån skillnad? Kanske skulle vi också göra så här?
Det vore väll en kanon ide! Ja menar vi har ju en hel golf ranch som vi skulle kunna peta ner en himla massa trän på, då behövde vi ju inte hålla på med det här svanenmärkningen och iso -certifieringen, eller sortera sopor å byta lampor.
Men skulle det hjälpa?
Skulle det verkligen göra någon skillnad?
Jag ser det som att vi alla sitter ett tåg som rusar för fulla spjäll på en räls som någonstans runt hörnet slutar rakt in i en bergvägg. Det här är ett tåg som tuffade igång med svart kolrök och frustande ångmaskiner för en så där hundrafemtio år sen och har sedan dess ökat farten allt fortare.
"Nu är du allt en sån där riktigt pessimistiskt norrlänning, tjurgubbig och bitter…" hör jag att ni tänker.
Men det är faktiskt så att vi är 6,6 miljarder passagerare just nu. Tåget kanske inte ryker och dånar som det gjorde förr, men istället rusar det allt mer ljudlöst och med en sjutusan till fart över slätterna mot den oundvikliga smällen i berget. Medan tåget oavbrutet ökar farten så sitter vi ombord och funderar över hur vi ska få till våra liv här ombord. Några av oss klev på för många år sedan och kommer med största sannolikhet att dö innan tåget slår i bergväggen. Många av oss är med och eldar upp farten medan väldigt många nyss har blivit födda ombord. Hur deras resa blir vet vi inget om just nu. Den ser väldigt dyster ut och om inget drastiskt görs så fortsätter hastigheten att öka. Pessimist? ja kanske, men nått gör vi väll ändå?
Joo, visst! Dom flesta av oss sitter mest i restaurangvagnen och talar om hur höga bensinpriserna blivit, hur eländigt det är med långa dagisköer och hur hemsk den där Anna Anka är och tycker att det är förfärligt att ruccola-salladen är dålig i affären. Ibland gör vi något som får farten att sakta ner lite grann en stund och vi köper utsläppsrätter som hackar bort någon liten flisa på ytan på bergväggen, samtidigt som vi med gott samvete eldar på loket.
"Jamen då är det väll ingen ide att göra nått då eller?" Säger någon.
Vad hjälper det då att sortera sopor, miljöanpassa bilar, konsumera ekologiskt och närodlat, minska energiförbrukningen, skriva långa invecklade blogg-inlägg eller låta bli att åka flyg osv. om det ändå går åt pipan?
Självklart så gör det skillnad, framförallt så påverkar det dom andra passagerarna på samma tåg, dom som sitter i hörnet och stirrar ut genom rutan eller fipplar med mobiltelefonen.
Vad som mest behövs är att någon rycker i nödbromsen så passagerarna flyger runt och skakas om ordentligt. Stanna tåget så at vi kan kliva av en stund och fundera över om det här verkligen är rätt stickspår.
"Jaha, du är en sån där…bakåtsträvare", säger ni då förstås, "En som tycker att allt var bättre förr, Du kanske tycker vi skulle sitta i en kåta på fjället och tugga torrkött du förståss, Lappgubbe!"
Det handlar inte om det (även om det ligger en viss lockelse i det med…) det handlar om att sakta ner, stanna och kanske backa lite grann för att vi ska ha en chans att ta en annan väg så dom yngsta på tåget också ska få en lång resa och för att nya passagerare ska kunna kliva ombord i framtiden.
"Så du tycker att det är helt onödigt då med det vi gör? Med svanen märkning, iso sertifiering och miljövänligare rengöringsmedel och att vi förbrukar mindre el " kanske ni undrar.
Nej, verkligen inte, Det får säkert farten att gå ner lite grann, men framförallt visar vi dom andra passagerarna att vi försöker och gör det vi kan, det ger ringar på vattnet som det så fint brukar heta.
Och att blogga om klimatförändringarna då, kan det vara nått?
Tja, inte vet jag ? Kanske kan det påverka någonting, kanske kan det få någon mer att tänka till lite extra. Det är svårt att säga, men om 5000 bloggare (troligen fler)skriver om klimathotet just idag så kanske det kan få en liten effekt på dom som styr loket under det där mötet i Köpenhamn, och det är väll väl värt att prova?
Men för säkerhets skull så planterade jag tre stycken nya träd i våran allé här om dagen, bara för att ge lite kompensation för gräsklipparns utsläpp åtminstone.
Stefan "The Gardenman" at Aronsborg

Undrar vad de tänker

Brukar du fundera över vad som rör sig i huvudet på människor du möter? Vad de tänker på och varför? Vad som har hänt dem på morgonen innan de gett sig av till jobbet? Om de har något.

Det händer att jag gör det när jag inte har nåt bättre för mig.

Idag var jag i Örebro över dagen. Visste du föresten att Örebro är Sveriges sjätte största stad med över 100 000 invånare? Det kan man inte tro när man är där. Känns som en riktigt liten fin småstad. Och när jag stod inne i en take-away-sushi-restaurang på torget funderade jag över vad som rörde sig i huvudet på Örebroarna som befann sig i samma lokal. Vad tänker de på.

Så jag frågade en dam.

- Vad tänker du på?

Då tittade hon bort och började röra sig mot en annan del av lokalen. Rädd? Kanske.

Nytt försök med en yngre grabb:
- Tjena. Jag kommer från Stockholm och funderar lite över vad man tänker på här i Örebro. Vad tänker du på nu?
- Eh, typ vilka brudar som kommer på festen på fredag eh, svarade grabben med utpräglad Örebrodialekt.
- Aha tack, same same but different...

De är inte så annorlunda ändå de kära Örebroarna.

En som har lite extra bra tankar kommer här...
- Du Puh, vad är det första du tänker när du vaknar på morgonen? frågade Nasse.
- Jag undrar vad jag får till frukost, sa Puh, vad tänker du Nasse?
- Jag undrar vad det skall hända för något roligt idag, svarade Nasse.
- Mmm, sa Puh tankfullt, det är samma sak.
(A.A. Milne, E.H. Shepard)

//Aron

Recycling

Man går där på stan. I city. På Söder. Eller framförallt på Kungsholmen. Puls, avgaser och trafik ska det ju vara. Långt från djur och natur. Ja, det kan man tro men...

Vi är invaderade av kaniner. I tusental dyker de upp. Hotfulla. Som om de ska ta över staden. Och någon liten flicka säger: Åh vad gulliga. Och mammorna ler och pekar: Titta där. Japp, så är det. Men inte alla tycker som flicka och mamma.

Nej, en del vill att de ska bort. Därför sköts förra året 6000 kaniner, läser jag i tidningen. Eller "fällning" som de kallar det. Och man gör det faktiskt inte av hat. Inte heller av rädsla. Man gör det på grund av all förstörelse kaninerna ställer till med. De käkar tydligen buskar och skit i parkerna. Jisses!

Och vet ni vad som händer med kaninerna sen. Begravning? Nja, inte riktigt. De döda kaninerna fryses ner och sedan plockar man fram dem då och då. Fraktar kropparna till ett förbränningsverk i Karlskoga där de blir bioenergi. Ja, du hörde rätt. Bioenergi som ger värme åt frusna värmlänningar.

Fint säger vissa - recycling är alltid rätt.
Vidrigt säger djurrättsaktivisterna.

Crazy - säger Aron.
Vad säger du? Är det rätt att recycla kaninerna?

//Aron

"Svenssons Betraktelser" Med döden som insats

Idag hade jag ett möte med två herrar från ett relativt stort svenskt företag. På visitkorten stod säkerhetsansvarig. De hade en diger lista med punkter om säkerhet inför ett större arrangemang som vi hoppas få vara värd för under 2010.
Att vara hotelldirektör innebär ett enormt stort ansvar och det är jag väl medveten om. Att utbilda min organisation till att kunna hantera en krissituation och att på bästa sätt förebygga att något tillbud ska inträffa är ett av mina absolut viktigaste arbetsområden. När ett företag sätter sina högsta chefer på ett och samma hotell så riskerar man i värsta fall en enorm katastrof om en tex en brand skulle utbryta. Mitt besök gav mig en bild av hur man flyttat stora inbokad konferenser pga dåliga rutiner på tex brandövningar och säkerhetsutrustning. Man vill ju inte konferera med döden som insats sa den ena mannen.
Så tillbaka till deras lista. Jag tycker att vi har tänkt på allt men man vet ju inte vilka parametrar dom skulle väga in i begreppet säkerhet.
Till slut när vi kommit till sista punkten kunde vi gemensamt konstatera att vi uppfyller deras kravlista med beröm. Ett grundkrav var faktiskt att hotellet ska vara utrustat med hjärtstartare (defibrillator). Jag kunde stolt visa vår "startare" och listan på de 12 personer som har utbildning att hantera den. Säkerhet är ett vitt begrepp, men jag fick ett kvitto på att vi jobbar förebyggande på ett sätt som gjorde besökarna mycket nöjda.

Generöst Svensson!

"Svensson gör som Svenskan", läser jag i Resumé. Ja, Svensson ger alla sina medarbetare IPhones. För att visa sin uppskattning för ett väl utfört arbete. Jag blir glad! Generöst Svensson tänker jag. Själv kände jag att jag kanske inte varit på topp sista tiden. Men okej. En för alla. Alla för en.

Thats my friend. It's pure love.

När kan jag komma och hämta den?

//Aron

Ute och cyklar

Ibland är jag helt ute och cyklar. Jag vet. Senast idag faktiskt. Skulle över Västerbron mot Hornstull då jag ser en kille framför mig som ramlar från sin cykel. Vet inte vad som egentligen hände men plötsligt bara låg han där. Pinsamt.

Precis. Åh vad pinsamt. Det är så jag tänker. Och förmodligen han också.

Inte - aj fan, vad jag slog mig. Eller - hoppas inte kläderna eller cykeln pajade. Nej utan - hoppas ingen såg. Hoppas ingen såg! I alla fall ingen snygg tjej eller nåt. Så skulle i alla fall jag reagera.

Och likadant gör jag när jag ser honom ligga där. Låtsas att jag inte ser. Så att inte han ska tycka det är pinsamt att jag ser. Och alla andra runt omkring gör likadant. Ingen stannar och frågar hur det gått för the man. Eller om han behöver hjälp. Strange!

Visst är det konstigt hur vi reagerar vid vissa möten. Som om man är helt ute och cyklar.

//Aron

"Svenssons Betraktelser" Möte med Detroit

I fredags skulle jag, för första gången på säkert 10 år, gå på en hockeymatch. Detroit Red Wings skulle möta St Louis Blues i NHL-premiären i Globen. För en landsortskille som jag lät det här som den ultimata upplevelsen och på ett nafs skulle jag ha tagit igen allt som jag missat de sista 10 åren. Vi samlades på O´Learys innan och tog en öl.... trevligt gäng, lite grabbsnack, och så av till Anexet för lite mat och intervjuer på scenen från gamla avdankade lirare. So far So Good! Så är det dags för match.... in i Globen eller Ericsson Globe som det heter numera. Bra platser, spelarna in på isen och jag bara väntar på NHL-VRÅLET.... " ??? Andra sidan är ni klara... Jajja mensan fattas bara" var det enda som hördes. Jag trodde i min enfald att vi Svenskar skulle uppföra oss som "Äkta Amerikaner"... men det kunde vi inte. Jag hör igen "andra sidan......" Alla verkade hålla på Detroit för vi har några Svenskar som spelar där. Trots överlägset spelarmaterial och ett kraftigt spelövertag lyckades inte Red Wings vinna (vare sig på fredagen eller lördagen) Man hade glömt av att det alltid är den som kämpar mest och har rätt inställning som vinner. Mitt möte med hockeyn och NHL motsvarade inte mina förväntningar, men jag fick en trevlig kväll, kalla öl och ett kvitto på att om du inte har rätt inställning så vinner du inte....

Nattens mission completet

Uppe tidigt. Eller sent. Sova går i alla fall inte för en av grannarna har tydligen bestämt sig för att ha ett hejdundrande party en måndagkväll i september. Eller nåt. Det låter i alla fall som en hel första maj-orkester på tjack ovanför mitt huvud och eftersom det nästan aldrig hänt förut kan jag inte förmå mig att klaga.

Näe. Utnyttja tiden till något bra istället, tänker jag.

Hmm, det där helikopterrånet har jag inte haft tid att sätta mig in i riktigt. Vad har hänt? Var står vi nu?

Okej, serbisk polis hade alltså tipsat svensk polis om vad som skulle hända. Men svenska polisen trodde att rånet skulle ske en vecka tidigare. Därför släppte man bevakningen. Och det blev som det blev. Nu är dock sex personer anhållna och det är här jag fastnar. Vilka är de? Och framförallt. Vem är kampsportaren? Det blir nattens mission.

Efter lite research hittar jag svaret. Jag vet vem det är. Och jag vet hans bakgrund. Allt stämmer och jag är väldigt nära att publicera namnet. Men... det är inte helt lätt. Det här ju ingen person man vill råka i luven på. Men å andra sidan, jag har ju lagt mycket tid på det här... Nog borde jag väl dela med mig av min vetskap.

Ja. Jag är ingen fegis på det sättet. Vaddå, skulle "han" ge sig på mig och kasta mig i gatan med en judoschwing eller nåt? Eller sparka ihjäl mig med en karatekick. Eller skicka sina kriminella vänner på mig. Näe. Inte rädd alls.

Jag berättar.

Men då händer något. Det är något som inte stämmer. Fanskapet har fel ålder. Han ska ju vara 31 men min kampsportare är mycket yngre. Dessutom har han blivit dömd för andra saker än den som de gripit.

Ge upp? Skulle inte tro det. Det är länge kvar innan jag ska vara på jobbet och än har inte rejv-stampet slutat.

Hittar då detta och det känns skönt att inte behöva vara först ut med att publicera namn och bild på de anhållna.

Mission completet!
God morgon!

//Aron

"Svenssons Betraktelser" Bröstfixerad

Jag såg ICA:s nya reklam i morse. Först tänkte jag "Hur vågar dom". Sen tänkte jag "Sex säljer". T.o.m. ICA vågar använda Sex i sin reklam. Vågat! (och lite coolt) Efter inslag av marinerade kycklingbröst och bröstkarameller så slutar reklamfilmen på ett sätt som "legaliserar" alla anspelningar på BRÖST. Hela filmen mynnar ut i en kampanj för Rosa Bandet.... Snygg avrundning på en reklamfilm som annars garanterat hade väck ilska hos kvinnoförbund och ordentliga människor.
I och med att det här inlägget är klart skall jag genast gå ut och beställa chokladtryfflar formade som jungfrubröst och skänka 25% av intäkterna till Rosa Bandet. Watch me!

Kungsholmen i lågor...

Har ni hört va!? Att Melkers Kungsholmen stod i lågor igår kväll. Ingen kom till skada, skönt. Och ännu vet man inte hur branden kunde uppstå. Attentat som med Grill eller otur i köket? Återstår att se.

//Aron

Vem är tönt nu?

Lite lustigt. Sprang på en väldigt gammal polare på stan idag. Inte så gammal i ålder alltså. Och inte till utseende heller för den delen. Nej, men han var polare för väldigt länge sen. Närmare bestämt när vi var 11 år.

Egentligen var vi inte ens polare. Han var en riktig tönt. Jag tuff som fan. Hade gitarren på höger knä istället för på vänster. Sänkte handloven nära gitarrkroppen när gubben (gitarrläraren) försäkte tvinga oss att hålla den fyra fingrar upp. Och jag slog på strängarna på ett sätt som Jonas "polaren" aldrig skulle drömma om. Näe. Jonas bara gjorde precis allt som läraren sa. Och fick beröm. Tönt, tänkte jag...

Och nu stod han här alltså, en livs levande Jonas, piercad i hela ansiktet och med svart stripigt hår. Nej, jag kände inte igen honom. Inte en chans. Men han kände igen mig. Lika snygg nu som då, tänkte jaj.

Vi snackade en stund. Var gör du nu? Hur har det gått med allt? Har du kontakt med några andra från skoltiden? Lirar du nån gura nu, hehe? Vi kanske ska lira något ihop?
- Ja visst, svarade Jonas. Du kan haka på någon nång. Jag lever på musiken idag. Har varit i Japan två svängar och nu väntar Canada. Ja, vi kan jamma någon kväll...
- Säkert - tönt, tänker jag. Men ser framför mig hur Jonas och hans nya kompisar skrattar åt mig medan jag med sänkt handlov, gitarren på höger knä och hårt anslag försöker ta mig igenom Gubben Noak,

Vem är tönt nu?

//Aron

Möte med skärgården

Har nog aldrig varit ute i skärgården så här års. Skulle inte direkt komma på den idén själv. Bara så där. En mulen, blåsig höstdag. Vi åker ut i skärgården och kollar läget. Inte jag. Men idag blev det så. Och det var bra.

Skulle träffa en kund som sa sig förlänga semestern genom att bo kvar på sitt sommarställe också en bit in på hösten. Och jobba kunde han ju lika gärna göra där som någon annanstans. Det lät ju inte så dumt. Ja, och ville jag ha möte med honom så var det bara att sätta sig på färjan och åka ut på böljan. Stavsnäs - Sandhamn. Nästan själv. Inte många andra som tänkte samma tanke. Och det var bra.

Jag tror att det är så, att man ska göra såna saker lite oftare. Sådant som man inte brukar göra. Det berikar verkligen. Även om man från början kanske tror att "det där är inget för mig". Ingenting jag gillar. Men hur kan man egentligen veta? Innan man provat.

Jag förstår Kenneth, som väljer att bo kvar i sin stuga. Och jag antar att han jobbar bättre där än någon annanstans. Och visst älskar jag skärgården på sommaren. Men hösten är nog fan ännu bättre. Inget folk. Ganska tyst. Bara det vilda havet som slår hårt och brutalt mot de rundade klipporna. Nog vill jag rekommendera dig ett möte med skärgården. Speciellt på hösten.

//Aron

"Svenssons Betraktelser" Vi träffades på en konferens

Hur många av era bekanta har inte träffats och blivit ett par på jobbet. Med handen på hjärtat kan även jag erkänna att det var så här jag träffade min sambo. På jobbet... eller rättare sagt "det sa klick på en konferens". Det låter nästan lite "billigt" men så var det. Om man låter mig vara ett slagträ i det jag nu kommer påstå, så behöver ingen annan ta illa upp. Mitt påstående är:

Många människor går som katten runt het gröt på jobbet. Man talar inte alltid om vad man känner eller tycker. Det kan vara ej tjej på kontoret eller på lagret som man gillar men aldrig skulle komma på tanken att närma sig. Det kanske känns helt overkligt att han/hon skulle uppskatta mig som person och känna likadant. Man kanske har känt varandra i flera år utan att Amors pilar flugit genom luften. Trevlig men inget mer....

Men så kommer då det där tillfället, den där konferensen eller personalfesten där ett glas vin gjuter mod i även de mest introverta och blyga människorna. Man tar sig mod att pratamed den man inte pratar med vanligtvis. Man kanske finner intressen eller åsikter som man delar. Vardagen byts mot fest och plötsligt så upptäcker man en attraktion, i bästa fall är den ömsesidig.

Tänk om det är din nya sambo eller kanske rent av fru som du sitter framför och konverserar. Livet är för kort för att fundera.... Släpp taget om det förutsägbara och förutbestämda och bara låt saker och ting ske av sig självt. Låt ödet bestämma om livet var menat för er. Tro mig... jag, eller framförallt min bar- och nattpersonal, ser bevis på den glädje och kärlek som kan uppstå på en konferens. Vårda den väl och länge..... Konferenskärlek är inget att leka med.

J.Svensson

Storleken har betydelse!

Råkade spilla lite på lunchen och därmed lärde jag mig att sånt kan hända även den bäste, hehe. Jag spillde förresten ganska mycket. Var tvungen att springa ner i butik för att köpa en ny skjorta. MQ fick det bli. Lite lagom sådär.

När jag står där och bläddrar bland skjortorna kommer en rätt snygg expedit fram. Tar fram en av skjortorna och säger att jag behöver nog en som är i lite större storlek. Ja, eftersom jag är så bred över axlarna, säger hon. Hoppsan! Allt slit på gymet har alltså gett rejält med resultat. Sånt som syns med blotta ögat alltså. Och jag vill böja mig fram och ge expediten en kyss. Men sansar mig naturligtvis.

I provrummet visar det sig dessvärre att hon har fel. Skjortan är alldeles för stor men då får jag veta att det är ovanligt stora storlekar i den modellen och att det var fel av henne att inte tänka på det. Me like. A lot.

Köper. Naturligtvis.

Jag har funderat en stund. Och kommit fram till att expediten var helt ärlig. Detta var inte bara ett säljknep, en taktik, som de får lära sig på expeditskolan. Väl!? Nej, helt ärlig. Hon skulle säkert ha sagt samma sak om jag var en tjej som kom in.
- Du tjejen, titta inte ens där. Du behöver en större storlek så stor som du är...

Eller inte!

Men med mig var hon i alla fall helt ärlig. Känns skönt!

//Aron

Mysteriet på Kungsholmen...

Har du varit på restaurang Kungsholmen någon gång? En av Melkers krogar. Jag har. Flera gånger. För jag gillar det. Men jag förstår inte riktigt varför jag gör det. Det är någon slags omvänd trevlig service där. Ja, inte direkt otrevlig men som att det på något sätt är mest på deras villkor. Inte på gästens. Fast man köper det. Konstigt.

Kanske är det för att det är så "lagom" puls där, men...

... Man får inte sitta var man vill. Fast man ser att det är ledigt. Man ska kunna svara på massa konstiga frågor. Om maten, och får känna sig lite dum om man inte riktigt kan. Och antalet toaletter är alldeles för få i förhållandet till antalet gäster. Fast man köper det.

Och ändå som sagt, jag gillar det. Konstigt.

Vad är det som gör att det är okej på vissa ställen men inte på andra.

Alltså servicen är ju så himla bra. Hur kan man tycka det samtidigt som de inte är så värst tillmötesgående? Ja, det här är ett verkligt mysterium som jag inte varit med om någon annanstans. Har du?

//Aron

Ingen som du!

Man ska vara så annorlunda. Men ändå så lika.
Man ska se lite fattig ut. Speciellt de rika.
Man ska hitta sin stil. Men ändå passa in.
Vara sin egen. Fast stilen är inte din.

Man bör ha en egen image. Inte bli en i mängden.
Om man är kort. Förringar man längden.
Man vill vara stor. Men ändå liten.
Man vill festa hårt. Utan att bli sliten.

Man vet nästan allt. Men ingen förstår.
Vill att du stannar. Men ler när du går.
Man vill sticka ut. Skrika om det krävs.
Man vill va sig själv. Men känns som du kvävs.

Fan, vad det är skönt att inte vara så ung längre. Träffade min obstinata lillasyrra idag. Allt hon gjorde var att inspirera mig att skriva dessa ord. Tack Linnea!

Borde inte detta vara något för en marknadsförare att bita tänderna i. Varumärket! Jag! Tänk att jobba med ett så otydligt, obstinat varumärke som Linnea. Någon som vill anta utmaningen.

//Aron

En riktig Norgehistoria

Var över till Norge igår för ett kort möte med en ny kund som vi ska börja jobba med. Arlanda-Oslo tur och retur. Jag gillar verkligen att flyga. Total avkoppling. Inga telefoner som ringer. Inget…. Man kan bara sitta. Och bli serverad en torr fralla och lite kaffe.

Bakom mig på flyget sitter två killar. I min ålder. Klädda i kritstrecksrandiga kostymer. Ser ut som unga affärsmän, lagom kaxiga för att jobba på något hypat IT-bolag. Den ena läser DI, den andra Svenskan. Jag hör att de diskuterar något av innehållet i blaskorna. Jasåjahaja.

Och så börjar de.

Levererar den ena norgehistorien efter den andra. Och skrattar. Högt. Och vi som sitter runt omkring kan inte låta bli att instämma i skrattet. Det blir lite smått hysteriskt eftersom det samtidigt avslöjar alla grannar . Att de/jag lyssnar på affärsmännen fast man inte borde. Dessutom tänkte nog alla att det kunde ju faktiskt vara så att någon runt omkring männen kunde vara norrman själv. Ganska troligt till och med va. Ja det var en konstig situation.

Jag kommer i alla fall i håg ett par av historierna. Så här kommer de:

En svensk hare har kommit nära norska gränsen då han möter en norsk hare flyende in till Sverige.
- Varför flyr du?
- Det är älgjakt i Norge.
- Men du är väl ingen älg?
- Nej, men säg det till norrmännen."

- Vet du varför det blir krig mellan Norge och Sverige om 1000 år??
- För det är då dom fattar våra skämt!

Passageraren till flygvärdinnan
- Hur högt är det här planet?
- 10000 Meter
- Oj! Och hur brett är det?

Ja, ni hör. Asroliga! Ja, i rätt sammanhang alltså. Men ack så torra i fel sammanhang.

Och så är det ju med allt men ska göra. Det gäller att sammanhanget stärker det man vill få fram. Detta är väl något alla borde ägna en extra tanke på när en konferens ska arrangeras. Ofta är det väl en föreläsare som ska få ut ett budskap. Och då gäller det att hitta förstärkning. Sånt som stärker budskapet. Stämning, färg, form.

Ananrs kanske ingen skrattar, eller förstår, eller kommer ihåg. Som med min Norgehistoria.

//Aron

"Svenssons Betraktelser" Möten utan agenda...

Vem har inte åkt till ett möte med förväntningarna höga som Kaknästornet och tron om att man skall komma hem med ett antal färdiga lösningar Men när man lämnat mötet och kommer hem till jobbet igen så ställde man sig frågan.... - Vad har vi egentligen tagit för beslut?? Varför hade vi det här mötet??

Jag har vid flera tillfällen prövat, och uppmanat andra att prova, att ha möten helt utan en förutbestämd dagordning. Alla tar med sig funderingar, ämnen, frågor eller problem som man skriver upp på Whiteboarden. Därefter gör man en gemensam prioritering på de frågeställningar som anses vara viktigast, ganska viktiga och mindre prioriterade frågor/ämnen. Varje fråga/ämne tar man och går igenom bollar, vänder och vrider innan man kommer till den obligatoriska beslutspunkten. Man måste fatta ett beslut innan man går vidare. Beslutet skall ha ett sista genomförandedatum samt en ansvarig. Den feedback jag har fått på dessa möten har varit fantastiska. Delaktigheten, beslutsamheten, glädjen, utbytet... Ja, allt blir riktigt bra.



Så våga varva dina trista och halvstrukturerade möten med ett möte utan agenda.



J. Svensson

Farligaste fikabrödet!

Jaha. Nu har man konstaterat vilket som är det farligaste fikabrödet. I en undersökning hävdar man att 25 miljoner britter skadats i kakrelaterade olyckor. Förgiftning? Sockerchock? Eller vanlig fetma? Näpp. Det är konstigare än så. Läs här>>>

På Aronsborg kan vi dock lugnt fortsätta servera hemlagad choklad. Det står ingenting om att denna lilla läckra delikatess gett upphov till några som helst skador. Nej, choklad blir man ju lycklig av.

Ja, men se nu upp för dubbelkexet med vaniljkräm när du är på konferens. Var försiktig! Var rädd om dig!

//Aron

Tänk om man hade en blogg...

Ja, tänk om man hade en blogg. Vad bra allting skulle kunna vara. Man skulle kunna fråga alla sina kunder vad de tycker om oss. Om det finns någonting vi skulle kunna göra bättre. Och ha en bra och öppen dialog. Ett möte på nätet så att säga. Och så skulle olika kunder kunna läsa om varandras upplevelser. Ge tips till varandra. Vilket skulle kunna resultera i ännu fler bra möten och konferenser. Ge och ta. Och alla skulle vara som en enda stor lycklig familj.

Vi skulle kunna få kritik på en öppen arena och få stå till svars för saker som vi misslyckats med. Och detta skulle kanske bidra till att vi inte ens skulle begå några fel. Nja, ingen är ju helt felfri - alltid. Men nästan!

Och jag skulle kunna sitta ute i solen, knäcka en mellis, skriva ett blogginlägg, en helt vanlig onsdag eftermiddag i september. 23 grader varmt och ljumma vindar, skulle det vara. En katt skulle komma och stryka sig utmed mitt ben och på avstånd skulle jag höra ljudet av en motorcykel. En servitris skulle komma och fråga om jag ville ha påfyllning. Och jag skulle tacka ja. Gärna, skulle jag säga.

Om vi bara hade en blogg...

HA! Och det har vi ju. Och livet känns verkligen helt okej. Men visst vore det kul om lite kunder skulle hitta hit och berätta för oss om hur mycket de gillar oss och sånt. Det vore fina grejer det.

//Aron

Ett jäkla sätt...

"Måndagar är ett jäkla sätt att använda en sjundedel av sitt liv på". Snyggt citat! Jag har inte inte hittat på det själv men hört det någonstans. Och jag tycker det är riktigt bra. Man kan instämma. Eller så kan man filosofera kring det en stund. En måndag. Som denna. Eller vilken annan måndag som helst går bra.

Hur många gånger har man inte fått svaret; Stånk, puh, blää det är ju måndag. Med riktigt negativ klang i rösten. Och en kroppshållning som berättar att kriget satt sina tydliga spår. Utan snus i arton dagar försmäktar vi på denna ö. Mungiporna ner som sörjer han en nära anhörig. Livet är skit. Och det finns gott om tid att lida. Bitter. Pina.

Vad är frågan?

- Hur är läget?

Nej men jag kan väl ödsla en sjundedel av mitt liv på att vara negativ. Dra ner mig själv och andra i skiten så gott det går.

- Hej, vad har du gjort med ditt liv.
- Jo, en sjundedel av livet har jag tyckt att livet har varit pest. Måndagar! Det kan låta som jag inte använt min tid på jorden såsom det var ämnat. Men å andra sidan har jag varit jävligt glad en sjundedel. Fredagar. Och någon rimlig balans måste man ju ändå hitta. Väl?

Ja, lets filosofera över detta denna förbannade måndag. Denna oönskade sjundedel. Och tänk - skulle jag hellre spendera en sjundedel kortare av mitt liv på jorden. Tänk. Tänk. Och svara mig sedan på:

- Hur är läget?

//Aron

"Svenssons Betraktelser" Är Petter S galen?

Så har han gjort det igen.... Petter Stordalen gick och köpte hotellet som alla pratat om, som alla har hört en historia om, eller som alla vill åka till. Hur skulle det gå? Hur många hundra miljoner har det egentligen kostat att bygga? Hur tänkte man? Hur kunde man lägga hotellet i utkanten av Åre-Björnen? etc etc.... Petter Stordalen köpte helt enkelt hotellet via sitt fastighetsbolag, ca 500 miljoner billigare än vad man precis har byggt hotellet för. Som han uttryckte sig själv - "Jag har köpt koppar men bara betalat för priset av granit". Och jag kan förstå honom. Han är inte galen... inte helgalen i alla fall. (får man skriva så om sin ägare??) Jag kan inte låta bli att fascineras av att han har byggt upp hela sitt imperium från grunden utan en krona på fickan. Blev korad till Norges bästa jordgubbsförsäljare som 12-åring... och sen har det växt från det. Han är inte galen men har ett stort mod och en förmåga att tänka lite annorlunda. Nya vägar = Nya möjligheter.
Jag var uppe på Copperhill i påskas med några vänner och den som inte blir betagen av detta hotell måste det vara något fel på. När man åker i backarna på väg upp till hotellet och undrar var det ligger... varför ser man det inte... och så plötsligt kommer belöningen. Majestätiskt uppe på en kulle ligger en välplacerad "kloss" eller kanske snarare "koloss". När entrédörrarna öppnar sig möts man av en öppen spis lika stor som hela mitt hus i Hässelby Villastad, och till vänster om spisen en enorm kopparvägg som löper genom alla våningsplanen. Fantastiskt!
Grattis Petter, grattis till att köpt en mötesplats för människor i generationer framöver. Skidresor, konferenser, kongresser, eller bara en weekend för att få lite tid med sina sina nära och kära.

Alla konferensköpare... När ni har varit på Aronsborg si sådär 3-4 gånger... Prova Copperhill, Åres snyggaste och bästa mötesplats!
Petter! Fortsätt vara halvgalen och gör smarta affärer... Nu tycker jag det är dags att bygga upp ett pärlhalsband av konferensanläggningar också :-)

Jag köper stödstrumpor...

Det ringde precis på dörren här. Nyss urkliven ur duschen, bestämde jag mig ändå för att öppna. Man blir ju nyfiken. Och man vet ju inte. Kanske är det någon från Postkodlotteriet, som av misstag har hittat mig. Kanske är det Kim, eller vad hon heter, hon med stickad mössa och röda runda kinder, som vill gratulera mig för att jag vunnit en miljon. Minst. Säkert har någon granne skickat in och anmält mig, eller nåt. Och jag kommer i TV. Shit! Snabbt på med morgonrocken. Öppnar.

Det är Kim, eller vad hon heter.

Men när hon börjar prata så säger hon att hon heter Jacob. Att hon går i tredje ring på gymnasiet och håller på med ett historiearbete. Hon säger att hon är så intresserad av andra världskriget så att hon vill åka och besöka gamla koncentrationsläger i Tyskland. Men skolan vill inte betala. Så nu står hon alltså här, utanför min dörr, kallar sig för Jacob, och vill sälja stödstrumpor för att få in pengar.

- Men låt dig inte luras av namnet, säger hon och ler. Själva "stödet" går till SOS barnbyar.

Gosh! Dubbel välgörenhet.

Hon ser hur jag funderar och börjar prata om kvaliteten på strumporna. Som om jag skulle bry mig. Det är väl för fan inte för strumpornas skull jag skulle köpa. Det är ju för att Kim ska få sin dröm uppfylld. Så jag köper. Tre för 100 spänn. Sedan ger jag strumporna som present till Kim. Hon ler sitt pojkaktiga leende, tackar och går.

Den där Kim.

Vem vet. Nästa gång hon kommer kanske hon har med sig något till mig. En bil. En miljon. Eller någon gammal sten från Dachau.

Ja, Kim/Jacob skötte sig i alla fall så bra att Aron köper stödstrumpor.

//Aron